Göteborgsposten – 3 mars 1873, sida 1

Article Image
Afven 1 Första kammaren kritiserades motiveringen i utskottsbetänkandet med mycken skärpa; men här inträffade det märkliga, troligen för många oväntade, att betänkandets törfattare, f. statsrådet Carlson, icke uppträdde till försvar för sitt arbete, och då han icke dertill ansåg sig förpligtad, var det klart, att utskottets öfriga ledamöter lemnade anmärkningarne mot motiveringen obesvarade. Under aftonens lopp i går behandlade Andra kammaren statsutskottets utlåtande angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. Först i anledning af nionde punkten upp: stod en liflig diskussion, karakteristisk äfven den, enär derunder framskymtade, hvad som för öfrigt är temligen allmänt bekant, att förberedande åtgärder vidtagas till åstadkommande af en ministerkris med en landtmannaministär i perspektiv, föregången dock af en halft-om-halfministär af så kort lifslängd, att den blott hinner lägga första handen vid ett kompromissförslag i grundskattefrågan, hvilken till fullständigt utförande sedan skall företagas af en landtmannakonselj. K. M:t hade begärt, att äfven för nästkommande år 20,000 rdr skulle anvisas till den sedan 1871 inrättade lagbyrån. Då frågan om denna lagbyrå först väcktes, ansågo åtskilliga ledamöter inom riksdagen, att en ar ett större antal personer bestående lagkomit eller lagberedning, som skulle sjeltständigt arbeta, vore att föredraga framför en lagbyrå, med några så (tre) ledamöter, arbetande under justitiestatsministerns ledning. Nu hade statsutskottet hemställt, att anslaget till lagbyrån skulle beviljas, men tilllika, att riksdagen skulle anhålla, att K. M:t täcktes taga i öfvervägande frågan om inrättande at en stadigvarande lagkomit eller lagberedning. Fyra af Första kommarens ledamöter hade i afgifven reservation uttalat sig för en lagkomitss tillsättande för det större lagarbetet, men att för utarbetande af speciallagar erfordras en lagbyrå, på sätt K. M:t föreslagit; två ledamöter från samma kammare hade i atgifven reservation biträdt den k. propositionen, men icke det af utskottet gjorda tilllägget. Då ingen af Andra kammarens ledamöter i utskottet reserverat sig, hade man ju fullgiltiga skäl för antagandet, att de skulle gilla hvad utskottet hemställt. Men deri misstog man sig. Statsutskottets ordförande grefve Arv. Posse uppträdde i kammaren mot utskottets framställningar, och det låter tänka sig, såsom en till visshet gränsande förmodan, att denne politiker under de nio dagar, som förflutit mellan utskottsbetänkandets justering och betänkandets föredragning i kammaren, sjelf blifvit omjusterad. Så väl han, som grefve Erik Sparre upp trädde öfverbjudande hvarandra i de bittraste anfall mot lagbyrån och mot justitiestatsministern, anfall af sådan beskaffenhet, att dessa otvetydigt vittnade om, att nämnde grefvar nära en djupt rotad ovilja mot justitieministern och att han står dem i vägen. De underkände belt och hållet värdet af de lagarbeten, som lagbyrån åstadkommit: dessa arbeten vore dessutom ytterst obetydliga — mindre än intet — försäkrade grefve Sparre, och utfördes så ytterst långsamt: dertill vore orsaken den, att lagbyråns ledamöter hade i stället för att ihärdigt arbeta användt en del af tiden till förberedande studier, men dessa ansäge de begge grefvarne borde vara undangjorda, innan man grepe sig an med lagstittningsarbete. Jag vill minnas, att just grefve Sparre härom året erhöll och uppbar ett ganska rundligt statsanslag för att i utlandet göra studier i den högre lagstiftningen. Att dessa sedan icke kommit lagutskottet till godo, torde med visshet kurna antagas; måhända äro de under grefvens egen tillsyn magasinerade för att längre fram uppackas och exploateras, om och när — det Gud förbjude! — den idoge grefven sjelf behagar ötvertaga justitieportsöljen. De begge grefvarne — aldrig tillförne ha de väl varit så eniga! — uppbjödo hela sin förmåga för att riktigt plugga in i sina tacksamma vänners öron, att det sätt, hvarpå lagbyråns arbeten blifvit ledt af justitiestatsministern, icke alls vore tillfredsställande, och att det begärda anslaget för lagbyrån borde afslås. Två af de nyvalda ledamöterna, hrr Philipsson och Rubenson, yttrade sig nu för första gången i Kammaren, båda med lika stor ledighet och med en takt och en värdighet, som de begge grefvarne äfven borde tillegna sig, om det icke vore väl sent för dem att i den riktningen göra studier. Hr Poilipsson ansåg högst beböfligt, att en lagkomite tillsattes för att så fort som möj ligt utarbeta en fullständig lag, men ansåg lagbyrån lika nödvändig för utarbetande af de ekonomiska författningar, i afseende å hvilka

3 mars 1873, sida 1

Thumbnail