Göteborgsposten – 3 mars 1873, sida 1

dra kammaren ahostroferade utskottets förfaringssätt och i sammanhang dermed naturligtvis äfven anmärkte, att Första kammarens ledamöter i utskottet ingått på en kompromiss, som resulterat till eftergifter för ett parti, hvilket, medan det vill dåraga in på nödvändiga eller berättigade anslag, sträfvade efter att sjelf draga åt sig millioner. Å andra sidan erinrades, att sistnämnda ledamöter ingalunda velat medverka till något slags angrepp på konungavärdigheten, utan tvärtom trott sig bevara den genom de gjorda eftergifterna, medelst hvilka, och om den föreslagna nedsättningen bifölles, all vidare diskussion om första hufvudtitelns förändring under nuvarande konungens regeringstid förebyggdes, hvarpå svarades, att med afseende på riksdagens vexlande ledamöter vore antagandet att, ifall det nu föreliggande förslaget godkändes, fråga om vidare nedsättningar på första hufvudtiteln ej skulle väckas, bygdt på särdeles klen grund. Grefve Hamilton karakteriserade förespeglingen derom, att inga vidare rubbningar i anslaget skulle påyrkas, såsom en till fiske utkastad krok, hvilken möjligen kunde vara till fördel för någon, men bestämdt icke för fisken. Afven i Första kammaren kritiserades motiveringen i utskottsbetänkandet med mycken skärpa; men här inträffade det märkliga, troligen för många oväntade, att betänkandets törfattare, f. statsrådet Carlson, icke uppträdde till försvar för sitt arbete, och då han icke dertill ansåg sig förpligtad, var det klart, att utskottets öfriga ledamöter lemnade anmärkningarne mot motiveringen obesvarade.