Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 2

Bland bränvinsmotionärerna står på Andra kammarens lista hr S. Magnusson först. Det är allmänt bekant, att bränvinsförordningarna oupphörligt kringgås genom den s. k. salningen, eller att flera personer genom sammanskott af penningar och fördelning at 15 kannor eller mera tillegna sig den degärliga varan för det pris, för hvilket hon kan säljas, då säljaren är befriad från minuteringsoch utskänkningsafgift (resp. 25 och 40 öre pr kanna). För att förekomma denna esalning önskar hr S. Magnusson en skärpning i 8 3 af 1869 års förordning. Hr A. Andersson i Nyckelby yrkar i samma sytte en inskränkniag i forsäljningsrätten ända derhän, att ingen utan att vara at kommunen aukteriserad må sälja mindre qvanitet bränvin än ett fat. Urr Nels Pettersson och Carl Magni yrka ätven i på skärpning i bestämmelserna mot oloflig föri saljning och salning genom förändring at S 41 i den ofvan nämnda förordningen. Hr ahlen fordrar inskränkning at försäljpingsrätven i allmänhet, så att de, som handla med andra varor, ej må tillåtas att drifva handel med spirituosa, samt särskildt att på landet ingen må drifva dylik handel, med mindre kommunalstyrelsen tillstyrkt, att han må göra det. Alla dessa motioner äro — så synes det oss — endast uttryck af de ledsamma ertarenheter, som motionärerna gjort, och mer eller mindre — hvem kan väl veta? — lyckade välmenta försök att genom skärpning i lagstiftningen finna botemedel mot det onda och komma till något bättre. Men vi komma nu till tvenne motionärer, som med mera liflighet och mindre betanksamhet hafva gitvit uttryck åt sina önskningar att förändra vår bränvinslagstittning, arr J. W. Lundqvist och J. Englander. Hr Lundqvist är tyangen den af dessa herrar, som har lättast att utan den annars vanligen ertorderliga barlasten af från olika tider och olika orter samlade erfarenheter skjuta rask fart med tungan och pennan: han synes vara 2— PSPPER EPP IAREAEESEGEO SSE ENE SSSSSSAaASSS nmnnnimmkcmnrpp:.mnmkmkpdesssssftt-. en bland dessa lycklige dödlige, som den egna tillforsigten håller uppe, utan att de behöfva besvära sig med ofvan antydda tyngd, hvilken också vanligen, när den fiunes hos andra, zäsom tjäderlätt förefaller dem fu ikomligt gagnlös. Hr Lundqvist påstår, ati atskänkningsbolagen bidragit till både superie s och den s. k. salningens tilltagande och att således de välvisa herrar stadsfullmäktiges åsigt, att spirituosan, om den säljes genom bolag, blir ett för helsan nyttigt fluidum, i stället för att den, om den aaljes af enskilda persener, blir ett skadligt, ej häller streck; och dermed är domen fälld, ty br Lundqvist — i betraktande af det använda atwrbutet är det att antaga, att han aldrig varit stads fullmaktig — hr Lundqvist föreslår, att bolag för utskänkningen ej vidare tå i städerma bildas för ötvertagande af försäljningen af inoch utländska spiritösa drycker. Hr E sglander yttrar sig emot bolagens monopolisering af branvinsutskankningen och vill, då han anser, att man kringgår 1871 års författning, hvilken förbjuder, att bolag för bedrifvande af minuthandel med bränvin ej vidare må bildas, skydda minutörernas rätt gent emot bolagen. Då städerna enligt br Englanders åsigt genom att fortfarande bestämma antalet at minutbandelsrättigbeterna med orätt förhindra konkurrensen, vill han, att minst en rättighet af hvardera slaget — utskänkning och mmutering — i städerna medgifves för hvarje tusental innevånare och att k:s befallningshafvande ej tillåtas antaga bolagsanbud, som understiger aamfalda beloppet af enskides anbud. Hr Englander omnämner dessutom i sin motivering missbruken med salning och en särskild rätt flifig gammal metod att kringgå lagen — den, som vill köpa en kanna bränvin etter partipriset, köper 16 kannor och säljer sedan till säljaren 15 — och yrkar derföre skärpning at och bötesförhöjning vid förbrytelse mot den omnämnda S 41. På tal om bränvinsmotioner i Andra kammaren få vi väl ej glömma, att hr A. P. Anderssen yrkat lättnad vid tillverkningen, men ofvorgå med detsamma till omnämnandet af den vigtigaste motionen i bränviostrågan vid denna riksdag naml. hr N. S. v. Kochs i Första kammaren, Såsom af gårdagens Stockholmskorresponders framgår, har beviliningsutskottet afstyrkt, att riksdagen måtte antaga hr v. Kochs forslag, att minuteringsoch uiskänknivgsafgifterna måtte upphöra, att tilverkningsatgisG. terna måtte höjas från 80 öre till 1 rdr 10 öre per kavna, att nederlagsrätten måtte utinkomst måtte anslås åt landsting, husbållning-ningesällskap och kommuner, efter hvad de 1 medeltal haft af minutering och utskänk, niogsutskottet samma sak, 1871 tramstallues sträckas och att full ersärtuing för minskad I ; i ning under åren åren 1868—72 m. m. Det är emellertid icke första gången, som i detta hr v. Kochs förslag blifvit framstäldt vid sriksdagen, och det torde kanske icke heller 1 blifva den sista. År 1870 behandlade bevillförslaget åter, och ätven 1872 törnyade br v. Koch sin motion. Vid alla dessa tilltällen har frågan blitvit rätt grundligt bebandlad. Ut