Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 2

arftagerakan till era gods och er titel, ty båda öfvergå till j den qvinnliga linien, då ingen manlig finns. Lord Waldemar svarade ej; han dolde ansigtet i sina händer. — Det skulle vara underligt att ännu en gång se en dame här i huset, sade Grimrod, liksom om han talade för sig sjelf, men noggrannt aktgifvande på den verkan hans ord gjorde på lorden. En ung vacker flicka med Wallace Floyds glada ansigte och glada lynne. Det är en skam att den blifvande arftagerskan till Waldemar skall lefva i fattigdom och obemärkthet i främmande land, då hon dock är en sann Floyd. Hennes föräldrar ha försovat sitt fel med döden. Hon är osky!dig — Lord Waldemar gjorde en otålig rörelse. — Lägg in brefven, sade han. Himlen förlåte mig, men jag fruktar, att jag varit en hårdhjertad gammal syndare. Min stackars döde gosse! Flickan är hans dotter, Grimrod, och min arfvinge. Äfven om jag hatade henne, skulle jag ej vilja låta henne vara qvar derborta i Tyskland eller Italien, eller hvar hon nu är, för att gifta sig med någon bonde och göra honom till herre af Waldemar efter mig. Hon torde allaredan vara gift. Rättfärdige himmel, Grimrod, ni måste finna flickan. Ni måste resa till Triest och söka efter henne, ända vill dess ni finner henne. Ni måste resa genast — i qväll. Grimrod lade in brefven och tillslöt skåpet. — Jag kan resa i morgon, mylord — — Ni kan resa i afton. Klockan är åtta och tåget till Tondon lemnar närmaste station klockan tio. Ni har