Göteborgsposten – 28 februari 1873, sida 1

Doktorn har sagt, att hon till sin graf får bära ett svagt ärr till minne af denna händelse. Janet Floyd slutade sitt bref med en bovekande uppmaning till sin svärfar att utan dröjsmål skicka efter sitt barnbarn och ej låta henne omkomma af brist på vård och medel till lifvets bevarande. — Läs det tredje brefvet, sade lord Waldemar hest. Grimrod lydde. Det tredje brefvet hade blifvit skrifvet af en person, som bodt der mrs Floyd bodde, och var dateradt sex månader derefter. Det förkunnade, att den unga enkan dött af lungsot och blifvit begrafven i Triest. Brefskrifvaren uppgaf, att han skref i enlighet med mrs Floyds sista önskan, och att hon genom honom bedt sin mans far att taga vård om hennes barn. Det fanns ett postscriptum på detta bref, som upplyste att den engelska amma, åt hvilken lilla Hilda varit anförtrodd, afrest från Triest, medtagande barnet, och att ingen visste hvart hon begifvit sig. Dermed slutade brefvet. — Nära sexton år sedan! mumlade lord Waldemar. De två som bröta mot mig äro döda och begrafna. Barnet — hvar är det? — Mrs Floyd säger att lilla Hilda var en sann Floyd, inföll förvaltaren listigt, utan ett tecken till det Arlyn ska blodet, vare sig i anletsdrag eller lynne. Flickan måste vara omkring sjutton år gammal. Utan tvifvel lefver hon någonstädes i fattigdom och obemärkthet med sin engelska amma, omedveten, kanhända, af att hon är