Göteborgsposten – 22 februari 1873, sida 1

— 27 z—n46a!r1 c 2 hvimmel, rörligt, föränderligt och färgrikt som dilderna i ett kaleidoskop, skall derföre helt säkert finna sig föga tillfredsställd om vi förälja, att balen räknade en otalig flock af täcka nerdinnor, förtjusande jägarinnor, intagande fikarslickor, frasande af siden och glänsande af sammet, bondflickor som redan blifvit brudar och sådane som utan tvifvel snart önskade bli det, bondgummor som bakom masken ej dolde några skrynklor alls och pepparkakskäringar, götare än de varor de försålde, af sotare och sjömän, riddare och bondtuppar, officerare i glänsande uniformer och beväringsynglingar i mindre glänsande, men fullt lika trogna, och slutligen en oräknelig skara af dessa evinnerliga svarta dominos, hvilka förmodligen alla inbilla sig sjelfva ha ofantligt roligt, men i stället nästan alltid grumla glädjen för andra... Vid !,11:tiden gjorde ett tåg af 20 fullkomligt lika kostymerade pierrober ett visst uppseende, detta dock temligen hastigt öfvergående, enär hela deras sammanhållning för aftonen inskränkte sig till afdansandet af en enda gemensam francäs. En skolflicka, under hvars näpna drägt man trodde sig igenkänna en högt uppburen artist, utgjorde, i fall detta var förhållandet, en letvande, dräpande qvick replik till vissa högvisa tuktomästare inom ett visst slags kritik. Balen afblåstes i vanlig tid kl. 2 på natten, men ännu medan det glada Nachspielet som bäst pågick i foyern — hvars föreståndare, hr Kuntze, gjorde sitt bästa att söka uppfylla sina hundratals gästers fordringar, fastän dock i många fall den goda viljan ej motsvarades af förmågan — hade danssalongen återtagit sin vanliga skepelse af teatersalong. Annu några timmar och denna var åter från golf till tak fylld af en åskådareskara, som längtade efter att få se den förste Waeas sista strider som konung och samiljfader utkämpas på scenen. Då spred sig plötsligt ett rykte genom salongen, ett rykte, som, upprepadt från man till man, slutligen växte till en underrättelse af så oroande beskaffenhet, att man nästan fruktade att deu sammanhållande kraften inom det förtjenstfulla Åhmanska sällskapet för alltid brustit, att den aktgifvande, värmande solen derinom var på vägen att sjunka ner bakom ett långt, verksamt lifs horisont, kortligen, att dir. Wilhelm Åhman träffats af en hättig attack, som ingaf allvarsamma farhågor för hans vederfående. Föreställningen inställdes och åskådarne aflägsnade sig under inflytande af de pinsamma känslor. hvilka vid dylika tillfällen i allmänhet och vid detta isynnerhet naturligen ej kunna uteblifva. Skulle den tredje dödsposten på en vecka nu stå för dörren, denna gäng direkt träffande en af dess medlemmar, dess nitiska, sin pligt aldrig svikande öfverhufvud? Så frågade man sig ängsligt och afbidade med bekymmer, hvad svar morgondagen akulle bära i sitt sköte. Dessbättro hade liemannen denna gång endast gjort en hotande rörelse med sitt skarpslipade vapen och söremålet för så allvarlig oro hos många, många uppriktiga vänner och beundrare hade på måndagen — då det beställsamma ryktet redan törkunnat hans bortgång ur tiden — återvunnit så pass helsa och krafter, att Solen sjunker, med honom som Gustaf Wasa, i dagens afstontidning kunde annonseras skola gifvas på tisdagen. Så skedde äfven och de ihållande — man kan gerna säga bjertliga — handklappningar och lefverop, hvarmed hr Ahman då vid sitt första inträde helsades, torde tör honom ha varit den käraste belöning för årslånga sträfvanden i den dramatiska konstens intresse inom detta samhälle, ätven om, eller kanske just derföre att det egnades honom af den del af den stora teaterallmänhet, han härstädes förmått locka till sig, den allmänhet, som töredrager en god dramatisk föreställning framför den mest läckra middag, den mest glänsande souper. Så der får man reda på folks sanna hjertelag, när man varit på vippen att stiga ner i skuggornas dal, annars vet nog en teaterdirektör af, att han lefver. Och nog vet hr Ludvig Josephson det, han, som varit oförvägen nog att åtaga sig den sceniska instruktörsplatsen vid vårt broderland Norges sörnämsta dramatiska anstalt, den s. k. Kristiania teater. Vi ha alla läst om huru skamlöst han härom dagen blifvit behandlad af en flock hänsynslösa Labaner, om hvilka man — utan att känna dem mer än till Åanseendet — väl torde kunna med en bedömare i Morgenbladet tro, att de, itrots af sina unga år allaredan äro grånade veteraner på teaterskandalernas arena. Den, som känner till förhållandena något närmare, vet emellertid alltför väl, att pibersvendenes anlopp denna gång, liksom förut mot Michael Bruun, mindre gällde utländingen, personligheten Ludvig Josephson, än snarare Kristiania teaters styrelse, hvilken en gång för alla synes ha afsagt sig all vidare Omgang med den man, som för ej längesedan ledde Kristiania teater, men genom sitt understundom temligen egendomliga väsen, hvilket väl ingalunda i verkligheten torde vara mjukare än hr Josephsons, åstadkom en brytning, så allvarsam, att den ÅJedde till misshälligheter ej blott mellan honom och teaterdirektionen, utan äfven mellan denna och teaterpersonalen samt den del af Kristiania allmänhet, som äflas att i den ifrågavarande mannen se Kongen i AAÖAAA UAUAA Alm db Jat A A-rJ;: . Lo Us mm m AM ÅL Fn Ph PM me Bi PR AMA DD — M — — — — — OO CD I