Att med bläck och penna försöka beskrifva en maskeradbal skulle alltid vara ett fåfängt arbete, så mycket mera, då — som händelsen var i Lördags — dess egentliga spets ej är att finna i ainnrikt uttänkta och originelt framställda karaktersmasker, i kombinerade grupper eller pittoreskt anordnade lefvande bilder. Under sådane omständigheter kommer äfven den för maskeradbalerna egendomliga, uddiga samtalstonen att ej synnerligt skilja sig från den på andra baler vanliga, kort sagdt, hvad som för beskrifvaren återstår att skildra blir det omöjliga: färgprakten i dessa hundradetals brokiga kostymer, hvars bärare och bärarinnor i lustig yra svänga omkring i mer eller mindre oordnade francäser, knuffoch trampnings-interfo