Göteborgsposten – 22 februari 1873, sida 1

VV) :) 023C——2— —4 4 5 blicka upp till ÅDigteren Björnson — Vara obekant, att denne just för närvarande i Sverige i denna sin egenskap mottager en hyllning, så storartad och så hjertlig, att våra yppersta män knappast kunde önska den bättre. Under det man sålunda i Sveriges hufvudstad tränges på den norske skaldens föreläsningar och helsar dem med det mest entusiastiska bifall, under det man enskildt och offentligt skyndar att bringa honom en tacksam gärd af aktning och beundran, beväpnar sig i Norges hufvudstad det parti, hvilket bär hans namn skrifvet på sitt banär, med hvisselpipor för att skoningslöst håna en person, af kompetentare domare än en hop obetänksamma ungdomar erkänd för en utmärkthet inom sitt fack och som tills dato ej hunnit begå mer än det enda felet att ha mottagit en plats, till hvilken deras afgud, då denne sledde Kristiania teater, ansåg den nu så förhatlige vuxen. Se der ett bevis på takt från våra unga, norska bröders sida, endast jemförligt med den ärade kollegas, som i torsdagens nummer af sin tidning, genom att orda om, att hr Josephson haft svärt att komma öfverens med teaterstyrelserna i Sverige, gonom att framhålla, att till den ifrågavarande platsen helt visst (!) hade fordrats en man med mjukare väsen än hr Josephson eller ock en teaterdirektör (Björnson?), som med sin personlighet kunnat både leda () och skydda (!) den fremmande (!) instruktören, temligen tydligt låtit påskina sin ädla afsigt att offra den egne landsmannen under den fremmande teaterstyrelsekräfvarens Jaggernauths-vagn. Till slut anse vi oss, för att rättfärdiga den rättänkande delen af Kristiania teaterallmänhet och denna tillhör, som bekant, majoriteten, böra i öfversättning anföra de ord, hvarmed NMorgenbladet beledsagar slutet af sin berättelse om uppträdet: Sedan täckelset till slut fallit roade de unga menniskorna sig visserligen med att förnya sin konsert, en i förhållande till (den ursprungliga) uppgiften meningslös demonstration, som emellertid under allmänhetens mycket förbittrade och indignerade stämning kunde ha kommit att stå hrr konsertgifvare dyrt, ifall ej den tillstädesvarande, talrika polisstyrkan hade taget dem i sitt beskydd. Om än teaterstyrelsen — hvilken man har att tacka för att polisen var så starkt representerad — derigenom kan sägas ha samlat glödande kol på orostiftarnes hufvuden, så bör det äfven å andra sidan erinras om, att dessa äfven kunna göra anspråk på ej ringa tacksamhet från teatorns sida. Det visar sig nemligen den här gången, likasom det förut har visat sig, att hvisselkonserterna långt ifrån att utöfva ett hämmande inflytande på teaterns verksamhet, snarare rakt utaf verka som en ÅLebenswecker på allmänhetens intresse för denna. Men vi lemna detta ledaamma ämne för att se oss om efter gladare. Vi behöfva ej gå långt — bara till Marstrand. Historien om den enda hästen hade redan blifvit en myth, en utsliten ordspels-krake, som för många år sedan stilla och mildt vankat igenom svenska skämtlitteraturen och man hade nästan hunnit glömma honom för alltid, då ett nytt unikt exemplar plötsligt uppenbarar sig på horisonten af Sveriges Madeira. Stadens tidning förkunnade nemligen häromdagen, att rinom den för anmälning af hundar bestämda tiden endast ett hundkreatur blifvit anmäldt till beskattning. För invånarnes och de blifvande badgästernas lekamliga säkerhet och ostörda nattro vore detta en långtifrån oangenäm, utan snarare hugnesam nyhet, men derunder ligger i sjelfva verket någonting mindre angenämt och hugnesamt begrafvet. Stadens fruntimmersförening har nemligen af hundskatt årligen beräknat en inkomst af ej mindre än 40 rdr och det blir sålunda den medellösa befolkningen på platsen som i denna affär kommer att slita en hund. Noga räknadt var således ämnet ej fullt så gladt, som det från början artade sig till att bli! Låtom oss till ersättning och till slut ge tvenne anekdoter istället för den ena, sedvanliga. En i sista numret af Svalan förekommande charad har följande lydelse: — -— me mm sv MM MH — — DV AM — Fa FH — Ern U a Ad fre — — Drick mitt första, såg mitt andra, Gör mitt tredje, om du kan! Ej bör du mitt hela klandra, Fast du ej kan se som han. Denna, vid första påseendet skäligen oskyldiga tankeuppgift är dock, när man skall börja på att knäcka nöten, som läsaren sjelf torde finna, icke så alldeles lätt. Inom ett gladt sällskap har man hela veckan sysselsatt sig och sysselsätter sig, om vi ej misstaga oss, visst ännu idag med lösningen af densamma. En afton i början af veckan utbrast en af medlemmarno: Vänta, gossar, vänta tills i morgon afton, då skall jag bestämdt ha gissat charaden! Aftonen kom och vännerna samlades som vanligt. Orakeltydaren inträdde. Han såg fundersam ut. Alla väntade på orden från hans läppar. Hm, började han slutligen, hm, hela charaden har jag visserligen inte ännu tagit ut, men mitt första är bestämdt — modersmjölk! Man anser att charadgissaren förlorat sin prestige som sådan — ifall han haft någon. Den andra och sista: I ett teaterstycke förekom, som understundom händer, i ett par akter ätning på scen. Vid en teater. om här i Sverige för