Göteborgsposten – 19 februari 1873, sida 1

——————— — c— —— ——— — skall förso er med åkdon, och ni kan taga en groom med er till Tunbridge om ni behöfver en sådan. — Det vore bättre att låta mig resa, sir Francis, afbröt mr Winch. Jag förstår mig bättre på sådana här värf än en groom. Ej ett ord mera blef yttradt. Ärresteringsordern var utfärdad. Richard Redmayne väntade med mr Winch i ett annat ram, under det en kärra förspändes som skulle köra honom till Tunbridge. De körde sedermera i sakta fart genom det månbelysta landskapet, af hvilket hvarjo fot var så välbekant för fången. Han satt bredvid körsvennen med korslagda armar, tyst betraktande landskapet, liksom om han ville inpregla hvarje drag deraf i sitt minne för att sedan dermed kunna förljufva ensamheten i den trånga cellen. Fruktan kände han ej, icke heller samvetsqval, ännu ; men han hade en obestämd känsla af det sorgliga i att vända ryggen åt en så skön verld, att tör alltid förlora sommarens herrliga solsken och doftande vindar. XLIV. Man förde Hubert Hareross jordiska qvarlefvor tillbaka till Mastodon-crescent — i tysthet, under skydd af natten, såsom lämpligt var för en så sorglig transport. Biblioteket, detta mörka, till största delen af lagböcker uppfyllda rum, i hvilket den döde mannen brukat tillbringa sina ensliga stunder, fick tjena till likrum. (Forts.)