Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 1

gallring skulle alltid en stor del af intägten blifva ekräde, hvilket, i trakter der icke kolning bedrifves, men der man lyckats utrota gärdesgårdarna, icke skulle kunna användas annat än till bränsle. Det vore i sanning en nog rask lagstiftningsåtgärd den att beröfva en medborgare, som eköter sin skog på bästa sätt, en del af vinsten deraf, derföre att andre sköta sina skogar illa. För öfrigt fatta vi icke rätt, hvarföre riksdagen just skulle vända sig mot exportörer af grufstolpar. Vi vilja icke tala om den brist på omtanka, som oupphörligt röjer sig vid hyggen på kolskog och mogen skog, vid hvilka så ofta allttör litet afseende göres på den inverkan, som på grund af hyggets gång stormar, regn och solhetta kunna komma att utöfva på det, eom lemnae; men kan någon föreställa sig, att afverkningen af smäckrare virke till utförsel gjort våra skoger större skada än den på vissa orter fullkomligt förhärjande husoch gårds-beåofsafverkningen i förening med ett oinskränkt mulbete? En skärpning af lagarna rörande mulbete skulle uträtta icke så litet för åstadkommande af bättre återväxt, ätven om man afsåg endast skydd sör skogsegare i etället för ingrepp i deras egande rätt. Under förutsättning att en allmän lag om skyldigheten att åstadkomma återväxt på skog kunde komma att antagas, vore en lagstiftning mot utförsel af smäckrare virke naturligtvis endast en kitslig iublandning i den enskildes hushållning, hvilken lagstiftningen rörande återväxt skulle göra för staten helt och bållet betydelselös. Konjunkturerna kunde tillochmed blifva sådana, att skogsegare i vissa trakter i allmänhet fanne det förmånligt att ordna sin hushållning så, att de med bibehållen hänsyn till skogens framtid företrädesvis stälde sitt skogsbruk på tio-, tjugoeller tretioårigt omdref. Förutsättningen är icke orimlig. Skulle staten lagstifta mot dessa? Men tvenne af motionärerna i skogsfrågan vid pågående riksdag, frih. af Ugglas och hr Rydqvist, synas bättre känt sig före och veta nu derföre åtminstone, huru långt riksdagen icko torde vara, benägen att gå i fråga om lagstiftning för skogarnas skydd. De föreslå derföre också inga stränga lagstadganden, som kunde anses ingripa i den enskildes eganderätt. Med, efter hvad vi föreställa oss, någon hänsyn dertill, att vi numera torde hafva mindre att frukta för de stora, de mest användbara, de mest värderika skogarnes bestånd, och med den erfarenheten, att en skogs lägre värde icke är dess skydd, vill den förre af dessa motionärer, att staten skall inköpa skogsmarker hufvudsakligen i mellersta och södra delarne af Sverige och hufvudsakligen, såsom af motiveringen framgår, förderfvad eiler nu afverkad skog, och yrkar ban derför ett anslag af 200,000 rdr. Hr Rydqvist deremot synes helst vilja, att staten skall inköpa skogsmarker i Norrland, för att dervarande skogsegare måtte af statens föredöme lära sig att taga bättre vård om sina skogar. I den sormulerade motionen omnämnes dock icke Norrland såsom företrädesvis platsen för statens skogsköp, en försigtighet så mycket mera på sin plats som staten redan förut eger ojemförligt vidsträcktare arealer skog i Norrland än i mellersta och södra Sverige. Hr Rydqvist yrkar också, att ekogsmedlen helt och höllet — omkr. 700,000 rdr — skola under sjunde hufvudtiteln anslås dels under den hittills begagnade rubriken, skogsväsendet, dels såsom förslagsanslag under titel fond för förvärfvande af skogsmark. Frih. af Ugglas påpekar i motiveringen, att i Tyskland statens skogar uppskattas till mer än 50 4, af hela skogsarealen, då svenska statens skogsmark endast utgör 10 24. Hr Rydqvist påpekar, att Preussen för närvarande beräknar en årlig inkomst på statens skogar af 14 mill. thaler, att Frankrike tager ur sina skogsdomäner 4174 mill. francs och det lilla Danmark ur sina 588,000 rdr danskt. Det är också i hög grad beaktansvärdt, att svenska staten dels i jemförelse med andra länder har så liten inkomst af sina skogar, dels använder så liten del af denna inkomst till att för framtiden bereda sig en större vinst. Kunde de förenas dessa tvenne syften, så att man höjde det framtida värdet af statens skogar och beredde statsverket utsigt till betydligt större inkomst, på samma gång man i landets skogfattigaste delar räddado från fullkomlig förstörelse illa medfaren skogsmark, så vore det väl värdt, att man härför vidkändes någon uppoffring. Huru våra lagstiftare se saken, derom veta vi naturligtvis ännu ingenting.