Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 1

flicka af det slag att hon kunde ha två älskare, och jag hade sett dem båda tillsammans en dag på Olevedon. Men han var en så stadig karl, och jag trodde att man kunde ha förtroende till honom. Jag hade kännt honom från hans gossår och aldrig hört något ondt om honom; det fonns derjemto vissa omständigheter, familjeförhållanden, som gjorde att jag hade medlidande för honom. Vid min själ, Richard, jag tror ej att jag skulle ha varit mera ledsen för hvad som händt, om Gracey varit min egen dotter. Men, gamle vän, för Guds skull säg, att ni ej hade någon mening med ert vilda tal nyss. Det var ej ni som afsköt bössan — Joseph Fioods bössa. Huru skulle ni ha kommit öfver den? — Karlen var ute i parken med den på qvällen. Jag trodde att han var ute i ondt uppsåt och följde honom ett stycke samt såg honom gömma sin bössa vid det gamla templet. Den var så nära mig att jag nästan blott behöfde räcka ut armen då jog såg honom komma gående i allån. Månstrålarne föllo klart på hans ansigte, så att jag igenkände honom fullkomligt tydligt. — Ni måste ha varit vansinnig då ni sköt. — Nej, icke vansinnigare än jag nu är. Det var måhända ett vildt sätt att utöfva vedergällning, men det var den vedergällning jag ville utöfva. Mr Wort drog en djup suck och satt en lång stund tyst. — Hvad är er mening med att komma hit och säga mig detta, Richard Redmayne? frågade han slutligen. Hvilken brydsam belägenhet ni sätter mig i! Der sitter