Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 1

nen för den absoluta skogsmarken verkligen följes. Största svårighet torde detta öfvervakande möta i Norrland. Skogstjenstemännens antal är, enligt frih. Sprengtportens åsigt, redan betydligt för litet för att förhindra åverkan på kronans skogar — en annan motionär i samma kammare, hr Rydqvist, anser det visserligen tillräckligt, men det hör egentligen icke hit —; mångdubbelt större måste det blifva, om jägeribetjeningen skall utöfva den kontroll frih. Sprengtporten förutsätter; ty man måste betänka, att de allmänna skogarne i närvarande stund utgöra omkring 3 mill. told mot 27 mill. tnld privatskogar. Härtill kommer, att skogsstyrelsens mycket omtalade berättelse, som dock utgår från faktiska skogsförhållanden — egressus sylvis . . . skulle en ordlekare skandera — är så böjlig, att den kan användas af en motionär i Andra kammaren, hr Malmberg, hvilken har ett annat ljud i pipan och af hvilken det nu påpekas, att skogsåterväxten inom Norrland, Dalarne och Wermland är i allmänhet lefoande, Men att deremot skogshushållningen inom 5:te och till en del 6:te ekogedistrikterna är skegsförödande. Den af frih. Sprengtporten föreslagna på uppmätning, undersökning, kartläggning och fortgående bevakning grundade kontrollen torde sålunda, just der den mindre behöfves, komma att ådraga statsverket de största utgifterna. Detta innebär en ovarsamhet i beräkningen; men vi taga för gifvet, att, i och med detsamma värdet på våra skogars afkastning nu stiger öfver all väntan, egarne af våra skogsmarker, på samma gång de få bättre tillgång att egna sina skogar ordentligare skötsel, äfven mer och mer, såsom fallet vanligen är, då tillfälle till varaktig förtjenst och utsigt till pålitlig välmåga visa sig, skola försmå den snabba, framtidsutsigterna förstörande vinsten för att göra sina skogar till för alla tider värdefulla possessioner, och om vi häruti icke misstaga oss — i afseende på en del större skogsegare i Norrland göra vi det säkerligen icke — måste vi tillägga, att frih. Sprengtportens förslag kommer på en olämplig tid, för så vidt det gäller afverkningen å egande prisatskogar. Kunde något särskildt af lagstiftningen göras för öfvervakandet af försåld afverkning på vissa år, så blefve det en annan fråga. Hr Malmberg har också i sin motion i Andra kammaren sett saken från denna sida, då han föreslår, att öfverlåtelse af nyttjanderätt till skog ej må få utsträckas öfver 10 år och afverkning ej ske under 10 eng. tum 16 fot trån roten. För öfrigt tar hr Malmberg steget fullt ut, och undviker invändningen om den ohjelpligt dyra kontrollen genom att alls icke tala derom, hvilken mark må anses endast såsom skogsmark brukbar: hr M. föreslår, att, der trakthuggning användes, skall nytt skogsbestånd på egarens bekostnad alltid inom viss tid åstadkommas och vårdas. Hr M. tillägger visserligen, att detsamma må gälla äfven om skog, vid hvilken ej genom blädning dugligt skogsbestånd finnes; och här kommer åter större svårighet att kontrollera. Emellertid torde blädning numera endast af egare af mindre skogsmarker och vid behof af olika sortiment virke såsom hushållningsmetod användas. I hvarje fall skulle vi, om vi ville med ens hafva en radikal förändring i vår skogslagstistning, vara mera benägna för hr Malmbergs förslag än för frih. Sprengtportens. Vi känna till, huru litet den gamla förordningen (af den 1 aug. 1805) mot svedjande på absolut skogsmark kunnat uträtta, just derför att det varit omöjligt att annat än sväfvande bestämma, hvad slags mark förbudet gäller. Gällde skyldigheten att befordra återväxt på all slags skogsmark, blefve det kanske icke så svårt att, om böterna stäldes höga och angifvares bötesandel i förbållande derefter, finna dem, som ville och kunde se till, att lagen efterlefdes. Men det är en annan sak, som gör, att vi hafva ännu mer att invända mot frih. Sprengtportens motion: vi mena förslaget att lägga exporttull på smäckrare virke. Oafsedt att vi måste hafva mycket att anmärka mot exporttullar i allmänhet, måste vi fästa uppmärksamhet på den orättvisa, eom man här skulle begå mot alla dem, sem drifva ett väl ordnadt skogsbruk och i hvilkas bushållning det måste ingå, att äfven det smäckrare virket kan förmånligt afyttras. Vid trakthuggning på ojomna bestånd och vid s. k. hjelpoch stenbunden mark och mosand eller som å hädanefter behörigen upprättad karta på ekonomiska skäl ansetts böra som skog bibehållas. Vi kunde då fråga, hur pass bergig eller stenbunden marken skall vara, men vi förmoda, att den första kat Pgorien i Rinolfrva vorkat fallar undan dan oO-tmrAr