Göteborgsposten – 18 februari 1873, sida 1

förvåning. Säkerligen kunde endast en vansinnig menniska tala på detta sätt, och dock tycktes denne man vara fullkomligt lugn och sansad samt talade i eu ton af öfvertygelse som var mera sällsam än sjelfva brottet. — Gode Gud! Richard Redmayne, utropade han slutligen, hvad har ni gjort? — Dödat den man som dödade min dotter. Ni kallar det mord; jag kallar det vedergällning. — Men ni visste ju ej ens att han var den man som bortförde den stackars Gracey! — Visste jeg ej det? Då han skickade henne sitt porträtt? Då han var den ende man som någonsin hade tillfälle till så mycket som tio munuters samtal med henne? Denne man bodde i mitt hus mer än en månad; han var den ende gentleman min Gracey kände! John Wort, vi har varit min gode vän i fordna dagar; säg sanningen såsom en man. Hyser ni något tvifvel om att denne man var den som förledde min dotter till att lemna hemmet. — Nej, svarade förvaltaren med eftertryck, jag hyser intet tvifvel derom! Efter en kort paus fortfor han: — Han är död, och det kan nu ingentiog ha att betyda. Ni har gjort ert värsta. Iagenting skulle ha förmått mig till denna bekännelse, om han fortfarande varit vid lif. Jag misstänkte honom för att ha bortfört Grace och tillvitade honom det rakt i ansigtet, såsom jag för länge sedan sade er. Han förnekade det — jag talade sannt då jag sade er det — men jeg trodde aldrig på hang förnekande. Det fanns ingen annan, Hon var ej en