Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 5

ter allt, som heter tro ifrån sig, är född till min motståndare. Men ni sjelf då, utbrast jag i hög grad förvånad, ni sjelf, som i edra arbeten öfverströmmar af tvifvel på all religion? Det är just det rätta ordet, afbröt han mig, jag är en tviflare — hela mitt lif igenom har jag tviflat. Kan ni fatta, unge man, hvilken lefnadshistoria som ligger i dessa få ord? Men jag har tviflat under gråt och tandagnisslan, ej med gäckande hånlöje. Jag har betraktat mitt tvifvel på mängdens tro ej som ett privilegium, hvilket naturen gifvit min ande, utan som ett fruktansvärdt Guds straff. Jag har på alla upptänkliga sätt sökt att undslippa denna förfärliga själstortyr och om dettas än icke lyckats mig, så är det dock min förtjenst, att jag hållit mitt bättre jag undan från materialismens dy, under det att dessa herrar med välbehag vältra sig deri och med hån afvisa hvarje hand, som sträckes dem tillmötes.