Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 5

Jag kommer tillbaka till vårt samtal häromdagen, sade jag några dagar derefter till honom, har ni alltid hyst samma hat till Voltaire, som ni uttalar i er senaste dikt? Ja, ända från den stund, jag kunde fatta mina egna tankar, svarade han, och vet ni hvad det var, som bragte mig till förtviflan? Nin själsåskådning hade fullkomligt den voltairianska tendensen, det måste nu en gång ligga i den luft, som vi här inandas. Det var ett förskräckligt ögonblick i mitt lif, fortfor han efter en kort paus, då jag för första gången insåg, att mina dikters lätta och lekande form till den grad beherrskade min tanke, att jag aldrig skulle vara istånd att återge der: