Göteborgsposten – 14 februari 1873, sida 1

i gando och onödiga dåa vägde så tungt på 3 honom att han nästan öfverväldigades deraf, q Han gick hem till Brierwood, men ej för att få lugn. Han ver i ett sådant sinnestillstånd att han knappt kunde uthärdä sin egen tillvaro, Också hade han en tanke på ett göra slut derpå. Han gick upp på sitt rum och tog fram sina pistoler; under några ögonblick stod han obeslutsam med en af dem i handen och tänkte på huru ljuft det skulle vara att i ett nn blifva fri från alla sorger. Men efter en kort öfverläggning med sig sjelf, lade han revolvrarne tillbaka på deras platser. — Jag måste se slutet på denna sak, sade han för sig sjelf. Det skulle vara fegt att nu draga sig tillbaka. Hade det ej varit för den tanken — hade det ej varit för farhågan att någon oskyldig man kunde få lida för det brott han begått, skulle han med glädje ha flytt bort till de långt aflägana trakter der han från morgon till afton kunde vandra omkring med sin bössa på axeln, fri och mäktig såsom en höfding bland vildarne. Under hela sitt lif hade han älskat denna sin fädernegård, hade gifvit den företrädet framför alla andra platser, huru praktfulla de än kunde vara; men nu gjorde allt som stod i förening med hans gamla hem endast ett sorgligt intryck på honom. — Oh Gud, hvarföre kunde jag ej vänta? sade han till sig sjelf. Hvarföre kunde jag ej vänta för att vara säker på min man? Jag hade burit min oförrätt så länge att jag nog borde ha kunnat ännu någon tid bära den. Ej behöfde jag befara att mitt hat skulle afsvalna. Och es