Göteborgsposten – 11 februari 1873, sida 1

linsklädning och spetsar voro nerskrynklade; men mrs Harcross sköt henne med otålighet åt sidan och gick in i boudoiren i sin skrynkliga hvita klädning, med en spöklik blekhet utbredd öfver ansigtet och håret fallande löst ner öfver hennes skuldror. Sir Francis stod vid det öppna fönstret, som dock undanskymdes af venetianska jalusier, genom hvilka det inträngande dagsljuset så tempererades, att rummet erhöll en behaglig matt upplysning. — Min bästa mrs Harcross yttrade han i sin vänligaste ton, vi äro alla djupt bedröfvade öfver hvad som händt. Jag har ej ord för att uttrycka hvad vi känna, och ord äro så betydelselösa vid ett sådant tillfälle. Men jag har ansett det vora bäst att, äfven med fara af att förorsaka er pina, anhålla om detta samtal. Det är ätskilligt som bör talas om och som ej kan talas om för snart. — Oh Gud! utropade hon i det hon fixerade honom med blickar fulla af förtviflan, ni är så lik honom! — Huru kunde jag glömma denna likhet! tänkte sir Francis. Jag borde ej ha visat mig för henne ännu. Han ställde fram en stol åt henne vid det öppna fönstret. — Låt min likhet med den man ni förlorat gälla såsom ett anspråk på er vänskap, sade han, och var öfvertygad om min allvarliga önskan, mitt beslut att se rättvisa utöfvad på mördaren. Jag vill att ni hjelper oss härmed om ni kan. Ni torde kunna gifva oss någon ledning till upptäckande af detta ganska mystiska brott. Hade er man någon fiende? Känner ni någon som han kan hafva föro