Göteborgsposten – 11 februari 1873, sida 1

liga radikalismen är icke sastighetsegare och den radikalism, som ekattsjordegarne hylla, går ut på egendomstillökning i deras händer, icko på egendomsfördelning mellan alla samhällsklasser. Bringa blott en gång allvarligt på tal frågan om den kommunala rösträttens utvidgande på landet i den syftning, att torpare och statkarlar skola tillerkännas rösträtt i kommunens angelägenheter, och man skall snart erfara, hurn pass radikala de goda dannemännen i och utom Andra kammaren äro. Man synes för öfrigt helt och hållet förbise de många tusen egare af privilegierad jord, hvilka just derföre, att den är privilegierad, fått betala den med ett betydligt högre pris. Deras jord måste falla i värde jemnt upp i samma proportion som skattejorden, befriad från grundskatterna, stiger i värde. Det är emellertid ett stort miestag, om man föreställer sig, att den privilegierade jorden eges blott af herremän? En annan missuppfattning af hr Treffenberg är, att i Första kammaren, vid der inträdande nästa legislaturperiod skall insättas personer, som der icke hade sin rätta plats, om icke dessförinnan grundskattefrågan blifvit löst i enlighet med landtmannapartiets anspråk. Så beskaffade personer kunde visserligen i Första kammaren blifva insatta, om denna kammares ledamöter uppburo arvode, och om derjemte valbarhetsvilkoren voro desamma i Första som i Andra kammaren. Väl bar jag hört sägas, att en stortalande medlem af Första kammaren låtit förstå, att rikets samtlige skattejordsegare skulle göra sammanskott för bildande af en fond, medelst hvilken radikala allmogemän, insatta i Första kammaren, skola aflönas. Men oberäknadt svårigheten att åstadkomma en sådan fond — allmogen har ingen böjelse för fondspekulationer — torde det bli ytterst svårt att få tag på tillräckligt många egare af 80,000 rdrs fastighetsvärde eller fyra tusen rdr uppskattad inkomst, som åtoge sig att i Första kammaren gå som legokarlar och rösta efter order. Det torde ej heller behöfva antydas, huru sådana legokarlar skulle af allmänna opinionen blifva stämplade. Ibland den egentliga allmogen är det dessutom ganska få valbara i Första kammaren, hvilka ha tid och håg att rligga vid riksdagen, och de som kunna förmås dertill, medverka visst icke till den radikalism, som hr Treffenberg fruktar. Likaledes är det en missuppfattning, att Andra kammarens majoritet är dominerande inom riksdagen. Den kan visserligen förhindra åtskilliga åtgärder som föreslås, men äro dessa allmänt nyttiga, så åstadkommer ju åtgärdens vägrande en skada för majoriteten sjelf och för dess valmän, jemte skammen att af trilskenhet hafva motverkat en nyttig sak, och lyckligtvis eger majoriteten en viss ambition, ännu åtminstone. Denna majoritet kan visserligen äfven, likvisst icke ensamt, utan medelst ett kraftigt biträde från Första kammaren, vägra anslag. Medför denna vägran ingen olägenhet, så är ju ingen skada skedd; i motsatt fall, om anslagen äro nyttiga och nödvändiga, så blir förhållandet detsamma, som här ofvan antydts, hvartill kommer, att Första kammarens flertal är allt för ömtåligt om sitt anseende för att vilja gravera det till bebag för Andra kammarens majoritet. Den kan äfven vara med om att slagta ministörer?, men dervid stannar det i riktningen, ty att sätta upp ministårer, eller att ens kontribuera till ministeruppsättningar, dertill saknar majoriteten inom sig acceptabla sujetter, äfven om några från den andra sidan, hvilka konsiderera till det parlamentariska samlifvet, skulle låta anvärfva sig till statsrådsrekryter. Det är naturligt, att då centern framlagt ett program, lika oklart som ohållbart, och då man i detta parti saknar enighet och sammanhållning, behöfver landtmannapartiet ännu icke rycka fram med sina anspråk, utan ser tiden an och är mycket belåtet med, att från motsidan ordas om, att grundskatternas aflösning numera är en öfvervunnen ståndpunkt. Men denna åsigt är alls icke antagen såsom en dogm, än mindre den att en afskrifning måste ske. Det är äfven naturligt, att landtmannapartiet skall visa sig ytterst angeläget att genom sin härvarande organ göra troligt, att en Åuppgörelse kommer till stånd mellan landtmannapartiet och Första kammaren rörande grundskatternas afskrifning. Mycket vore dermed vunnet, om den stora allmänheten kunde bibringas en sådan föreställning, att Första kammaren verkligen gifvit vika för och tillmötesgick majoritetens i Andra kammaren egennyttiga maktlystnad. Men den illusionen kan ej räcka länge. Talet om tillmötosgående och underkastelse skall med ens upphöra, då