Göteborgsposten – 11 februari 1873, sida 1

väl hon locka eelebriteter och förnämt folk till detta yppiga hus? Kunde hon gifva middagar som skulle bli omtalta? Ack nej, ljuset var utsläckt. Hon var endast en rik enka, som verlden säkerligen snart skulle förgäta. Det hade varit behagligt att tänka sig Hubert Hareross blott såsom ett slags drabant till henne, bäst känd under benämningen den vackra miss Vallorys man; men under dossa smärtfulla stunder gick det ljuset upp för henne, att det var hon som varit drabanten. Bäddandet af sängen i toilettrummet hade varit för) spilld möda. Ej en enda gång under denna sorgliga natt lade mrs Harcross sig ner, ehuru Tullion besvor henne att söka hvila litet — att sofva, om möjligt. — Tråka ej ut mig! utropade hon otåligt med heta och torra läppar som knappt kunde gifva form åt orden. i Jag skall sannolikt ej komma att sofva på flera månader. j Klockan tolf, dagen efter mordet kom sir Francis för att begära ett kort samtal. Det fanns en smal boudoir intill toiletterummet, en liten obetydlig kammare som en gång varit ett bönkapell, men nu var försedd med några länstolar, ett skrifbord vid fönstret och en liten bokhylla. Sir Francis begärde att få samtala med mrs Harcross unett par minuter i detta rum. Efter en första vägran samtyckte mrs Harcross slutligen härtill, då Tullion för andra gången upprepade baronetens begäran, och reste sig upp för att gå till det rum der sir Francis väntade henne. — Skall ni ej taga på er en morgonklädning? frågade Tullion, bestört öfver att hennes matmor äfven så djupt bedröfvad som hon nu var kunde glömma att hennes muss