Göteborgsposten – 10 februari 1873, sida 2

alltid vetat att han var mycket kär för henne, men ej förr än nu hade hon kunnat uppfatta hela styrkan af sin passion. Hon hade lefvat på sitt eget sätt — hade föredragit en tillvaro hvars omsorger delades mellan toiletten, visiter och mottagningar, hade gjort sällskapslifvet och glansen af ett persooligt yttre till sin hufvuduppgift — och dock hade hon älskat denne man af allt sitt hjerta och hela sin, själ. Hon hade blott hållit sin passion tyglad; hon hade fruktat att anförtro honom hela sin kärlek vida mer än hon fruktst att anförtro honom sin förmögenhet. Det var nog för honom att veta att hon nedlätit sig till att blifva hans hustru, att han ej var alldeles likgiltig för henne, hade hon tyckt. Passionen, djupet, glöden af hennes kärlek behöll hon för sig sjelf. Nu då han var död tänkte hon på allt detta och visste med sig att hon narrat honom, men ännu mera sig sjelf — narrat sig på den kärlek som hon kunde ha vunvit ifall hon varit ädel nog att bekänna sin egen ömhet, ifall hon varit mindre angelägen om att mottaga hyllning, mindre angelägen om att lämpa sin egen ömhet efter hans tillgifvenhet och till och med låta den stå efter: denna. Han var död, och det tycktes henne nu såsom om allt vore förbi för henne. Hon visste nu huru ifrigt hon byggt på hans framtid, huru hon hoppats att han skulle vinna utmärkelse åt henne. Han var borta och framtiden låg liksom ett mörkt tomrum framför henne. (Forts.)