Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 2

Lies hela författarskap inom berättelsens område är emellertid af den art, som måste tilltala ätven vår läsande allmänhet. Och vi äro förvissade om, att denne förf. skall, om han fortfarande söker klarhet och sanning i sina nationala skildringar, stiga högt bland den rad af diktare, som vårt broderland på andra sidan Kölen är nog lyckligt att ega och se ständigt växa. Gjengangerfortiellinger af Vilhelm Bergsöe. Kjöbenhavn, Den Gyldendalske Boghandel. Af helt annan art, än de båda förutnämnda diktalstren, äro dessa Fortellinger af en af Danmarks mera framstående, yngre skriftställare. Här möter oss ej något egentligen nationalt, om vi undantaga möjligen den lilla, danskt gemytliga inledningen till första berättelsen Et Eventyr paa Regensen. Förf. är tvärtom kosmopolit, och den bästa af berättelserna, den sista, Den lykkelige Familie, är förlagd till italiensk botten. Bergsöes styrka ligger i de läckra naturteckningarne, och dessa äro i denna berättelse ypperliga. Det hvilar ölver dem en varm sydländsk färgton, och läsaren behöfver ej öfver höfvan anstränga sin egen fantasi för att känna aig förflyttad till den skildrade skådeplatsen i Italien, med dess yppiga landskap, dess lifliga figurer och besolkningens fördomsfullhet och vidskepelse. Vi sinna denna berättelse vara ett litet praktstycke, fint till uppränning och komposition; omen kunna emot de öfriga berättelserna återigen icko undertrycka den anmärkningen, att de äro matta, kanske tillochmed tarfliga. Hr Bergsöes svaghet för det icke blott öfvernaturliga, utan äfven onaturliga framträder här bjert, utan någon tyngd på fantasien; hvarigenom figurerna bli mera abstraktioner än konkreta personligheter och fabeln förlorar sin nödiga del af realitet för att icke sväfva öfver till äfventyrets eller sagans område, till hvilket Gjengangerforteliivgene icke heller höra. Valda Skrifter af Olof v. Dalin Örebro, Abr. Bohlin. Det har varit senare tider förbehållet att åter göra rättvisa åt en skald, som, högt uppburen af sin samtid, sedan alldeles glömdes bort, derpå blef föremål för de hätskaste ani grepp och nu omsider dömes rättvisare och med oväld; ty det måste dock erkännas, att Olof von Dalin genom sin vård om svenska språkets rykt, genom en hög skaldebegåfning och genom sin häfdateckning, på alla dessa områden brytande nya banor, gjort sig väl förtjent af sitt land. Vi ba deriör med fägnad emottagit den nya upplaga af hans Valda Skrifter, som en aktad förläggare nu bjuder allmänheten. Denna samling skall ånyo uppfriska det omdöme, som för öfrigt den moderna litteraturhistorien ifrigt söker framhålla, att Dalin var ej blott en qvick poet, hvars visor och satiriska dikter ännu stå af många ej öfverträffade, utan äfven en varmhjertad fosterlandsvän, som lifligt deltog i de politiska vexlingarne, och att han iatog gentemot den tidens formalistiska presterskap och sjukliga pietism denna fördomsfria ställning, hvilken gjort, att man sedan ställt honom i spetsen för den uppvaknande rationalismen. Med smärta åsåg Dalin partikampen mellan Mössor och Hattar och gisslade som skald såväl de förra, hvilkas spets utgjordes af den gamla aristokratien, som ock de senare, den yngre adeln, ärelystna viljor som sletos med de förra om makten. Den i samlivgen intagna satiren Aprilverket om vår tid sörtjenar att läsas som en träffande teckniog trån den tiden; likaså den ypperliga Sagan om IIästen, hvari fört. framställer under bilden af en häst det svenska folkets öden från unionstiden ända till Carl XII:s blodiga slut och fäller om partislitningarne det sanna yttrandet: Bevare oss den hela enighet från kif om tommarne och många små kitsliga kuskar! Det är värre än allt annat ondt: då går åktyget sin gena snedgång på slump och lyckans barmhertighet öfver höjder och dälder, emedan de tömlystne ligga hvarandra i håret. Med saknad såg skalden och patrioten hän på den flydda tiden, då Carl XII ännu stod vid rodret och Ryssland dertör ej vågade skrifva Sverige bud. Men då slutligen Hattpartiet bemannade sig och kastade sig i kriget, utbrast Dalin, med oro seende de dåliga krigsanstalverna, på tjugondedag jul, då eKout kör julen ut:: Gud, låt Sverges krigshär lära Såleuds köra julen ut, Att vår fribet och vår ära Icke slutas må med knat. Redan Dalin förstod således konsten att wiza. Då farhågorna besannades, då borättelser om nederlag ingingo, strängade Dalin, för att gjuta nytt mod i förtviflande sinnon, sin välljudande lyra, och nu uppstod hans stora epopå Svenska Friheton, hvilken hjeltedikt tör sin tid intog hojden af svensk skaldekonst och om hvilken sjeltve Atterbom, annars ingen beundrare af Dalin, säger: Stoltare alexandriner voro iotill den tiden ännu icke gjorda på svenskt tungomål. Dalin tillhörde det uppväxande parti, som vid åsyven af fosterlandets nöd genom partiTran gqrarg till S-OÖstan att man haraa j an