Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 1

—2— — e. QLALAOMOr. —— emission straxt på nyåret återigen ingått till riksbanken, hvilken således endast för några få dagar kommit i åtnjutande af räntan å densamma, kunna vi med skäl fråga, om icke de enskilda bankernas vexlingsombud genom att utlåna deras vexlingskassor tillegna sig en räntevinst, som innebär en förlust för riksbanken, på samma gång som det är föga tillfredsställande för allmänheten att veta, att detdepositum, som enli; lagens mening skulle finnas såsom säkerhet för sedelutgifningen, endast på en dag i qvartalet i verkligheten finnes till i denna sin egenskap. Vi kunna antaga, att, efter afdrag af den ränta vexlingsombuden erlägga för vinnande af de enskilda bankernas tysta medgifvande till detta förfaringssätt, vexlingsombudens räntevinst går till minst 350,000 rdr. Om andemeningen i gällande banklag efterföljdes, skulle ej då denna räntevinst, med tillägg af det belopp, som vexlingsombuden godtgöra de enskilda bankerna, komma riksbanken till godo? Man skulle kunna invända, att riksbanken icke kan drifva bankaffärer så, som de enskilda bankinrättningarne; staten bör kaaske genom att se igenom fingrarne med detta förfaringssätt gilva ett erkännande at den nytta, som bankinrättningarne göra allmänheten? Få skola dock gilla ett sådant sätt att se saken; många hysa deremot den åsigten att de enskilda bankinrättningarne hatva tillräcklig vinst af sin rörelse, utan att behöfva detta plus tillkommet på olagligt sätt. Det måtte väl vara deras skyldighet och i deras intresse, att väl betjena allmänheten, äfven om man icke tillerkänner dem denna extra belöning. Hr Wallenberg har icke vidrört denna fråga, och vi kunna icke förebrå honom, att han icke det gjort. Han och många andra få tids nog tillfälle att yttra sig öfver densamma vid riksdagen. För vår del hafva vi deremot önskat, att den så snart som möjligt måtte blifva föremål för offentlig diskussion inom pressen. Och vi må icke neka, att just ett yttrande af hr Wallenberg varit särdeles egnadt att derpå fästa vår uppmärksamhet. Hr Wallenberg säger i den insända uppsatsen mot slutet: Påyrka tillämpandet af de föreskrifter som finnas! När de visat sig otillräckliga, är tiden inne att påkalla nya, och fäst intet afseende på hvad den ene eller den andre förtjenar, blott allmänna rörelsen är tryggad och väl betjenad! Det är godt att hafva en så klok mans yttrande till stöd för sina åsigter i en fråga, som just hör till ett område, der han sem någon är det — bör vara hemmastadd. Vi ocb många med oss hafva påyrkat tillämpandet at de föreskrifter som finnas. Vi kunna emellertid icke fatta annat, än att dessa föreskrifter varit otillräckliga, då, dem oaktadt, lagens mening kunnat kringgås och det depositum, som skulle vara sedelinnehafvares säkerhet, icke längre har denna sin egenskap. Vi och många med oss anse då, att tiden är inne att påyrka nya föreskrifter. Vi fästa intet afseende vid hvad den ene eller andre förtjenar, blott den allmänna rörelsen är tryggad, men vi fästa afseende på, huru den ene eller andre förtjenar, och då vi anse, att den förtjenst, som vexlingsombuden och äfven de enskilda bankerna hatva på utlåningen af vexlingskassorna, icke är fullt laglig, så anse vi oss icke böra undertycka denna vår åsigt; vi vilja det så mycket mindre, som vi hålla före, att en del af denna förtjenst bör tillfalla riksbanken d. v. 8. staten och bidraga till lindrandet af de mindre bemedlades skattebördor, och vi tro, att detta kan ske, utan att de enskilda bankerna i följd häraf skola sättas ur stånd att väl betjena allmänheten. Och hvad tryggheten beträffar, så vore det väl lämpligt att just nu. då den ekonomiska ställningen är så god, då penningtillgången är så öfverflödande — ötvarflödet må anses naturligt eller onaturligt — att just då, säga vi, med klok försigtighet och med tanken på, hvad en kris eller en paniqus kunde medföra, skärpa sin kontroll, genom hvilken staten vill bereda säkerhet för innehafvarne af de sedlar, som utgifvas af de af densamma oktrojerade bankinrättningarne. Af hr Wallenbergs sista yttrande, att den omständigheten, att allmänheten blir väl betjenad, borde väsendtligen bidraga att ställa oss tillfreds, skulle vi gerna vilja göra en liten travestering och, hemställa, om icke meningen då blir den samma eller den åsyftade, ehuru hvar och en då genast fattar den litet lättare. Travesteringen skulle få följande lydelse: var nöjd, endast Ni får låna pengar för godt pris, Det är ett sätt att vädja till de lånebehöfvande och lånesökande, som måhända icke skulle vara så overksamt, om det icke numera vore temligen klart, — att bankinrättningarna behöfva lånebehöfvande lika mycket — ä — AA