Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 1

Han tog sig god tid och var kanhända lugnare på återvägen än han varit då han begaf sig till Clevedon, oller åtminstone mera beslutsm Han hade gjort hvad han ville göra, det var hufvndsaken. Den tid torde komma då hans sinne skulle bli upplyst om det oerhörda i ett sådant brott som detta; men för närvarande kände han ej mer samvetsqval än om han dödat ett rofdjur. Klockan var nära elfva då han kom till Brierwood, tagande vägen genom trädgården. Hvilken hemsk tystnad rådde ej i det gamla huset då han kom in och huru golfvet gaf genljud under hans fotsteg! Han tänkte på den qväll då han först kom tillbaka från Australien, då hans hjerta slog högt of ljuf förväntan, då han hvarje ögonblick trodde sig skola få känna sin dotters armar slutas omkring hans hals, sin dotters vackra unga hufvud tryckas intill hans bröst. Oh, hvilken förfärlig qväll, hvilken bitter sorg! Var den vedergällning han tagit nyss ej allt för liten i jemförelse med de qval han led den der oförgätliga stunden? — Kunde jag göra mindre än döda honom? sade han för sig sjelf i öfvertygelsen om att hans dåd varit rättvist. Han tände ej ljus i köket eller satte sig i det rum der han brukade sitta, utan gick direkte upp i sin sofkammare och kastade sig på sängen. Att han i skydd af mörkret kommit obemärkt bort från skådeplatsen för brottet och betryggat sig för följderna, var ej ett enda ögonblick föremål för hans tankar. Han ville stå till svars för det dåd han begått. Att ha skamligt tagit till flykten och låtit någon oskyldig person lida för hans bandling, det skulle