Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 1

——— — — ——5— Herande verkan af det skott han aflossat hyste han ej några trifvelsmäl. Hans lif ute i Australien hade gjort hans hand allt för säker, för att han skulle hysa någon ovisshet i detta afseende. Och han hade sett sitt offer falla på det tunga sätt, som tillkännager en dödligt sårad varelse. Var han ledsen öfver hvad han gjort? Ångrade han denna ögonblickets handling, hvarigenom han för alltid trädt ur sina likars leder och sällat sig till Kainsförbundet? Nej, han var ej ledsen, suarare tillfredsställd öfver att ha utfört sin mission på jorden. Han blickade uppåt stjernorna och föreställde sig sin dotter i någon okänd verld uppöfver dem samt var nära att höja sin röst i den tysta qvällen för att säga henne att hon var hämnad. Den första raketen sköt upp öfver träden då han steg öfver muren. Han stod ett par minuter på det öfrersta steget och gaf akt på de uppskjutande raketerna och fallande stjernorna. — De veta ingenting ännu, tänkte han, annars skulle de ej ha börjat sitt fyrverkeri. Han väntade att få se fortsättning, men efter dessa raketer, som i hastig följd skjutit upp efter hvarandra, blef det ingenting vidare. Han steg ner på den folktomma vägen och begaf sig in på en ängstig som skulle föra honom till samma gångstig på hvilken han vid middagstiden gätt till Clevedon. Han påskyndade ej sina steg såsom en man, hvilken tror sig förföljd, ej heller rusade han blindt på, såsom om de furier hvilka vakta på dåd som hans redan förföljde honom.