Göteborgsposten – 6 februari 1873, sida 1

net — A Ä ingen sådan förklaring begärdes, men nog hade det varit mera fair play, om han det gjort. Då man här erhöll underrättelse, att prof. Schoultz af Andra kammarens majoritet blifvit invald i bankoutskottet, kunde detta möjligen upptagits såsom en gärd af erkännande från denna majoritets sida af den försonliga hållning, som Göteborgs valmän och en del at våra mera framstående samhällsmedlemmar intagit i fråga om förmedlingen af stadsoch landsortsintressena, ett erkännande så mycket mera smickrande, som ingen af representanterna på Stockholmsbänken, ehuru tramstående en del af dessa visat sig på det offentliga området, lyckades tillvinna sig ett motsvarande förtroende. Denna underrättelse kunde emellertid svårligen så mottagas, enär man här i Göteborg väl visste, att prot. Schoultz icke var så hemmastadd i bankangelägenheter, att någon känd förfarenhet i förening med majoritetens önskan att visa sitt erkännande af vårt samhälles hållning i det ofvan angisna afseendet kunde motivera ett sådant val utan att någon annan omständighet tillkommit, som gjorde majoriteten böjd att i ett så vigtigt utskott insätta en riksdagsman, som aldrig förut besökt någon riksdag. Man tog då här temligen allmänt för gifvet, att prof. Schoultz tagit ett steg längre på försonlighetens väg, än man väntat och önskade, och att landtmannapartiet af tacksamhet för hans lifliga tillmötesgående och med en hög tanke om hans kända talang såsom vältalare hade satt inseglet på hans adoption såsom landtmannapartist genom det hedrande förtroendet. Derom var emellertid icke mycket att säga, ty kommittenterna kunna icke binda ett ombuds åsigter. Det var visserligen litet ledsamt, men det var en ledsamhet, som man hade haft förut, sade man för att trösta hvarandra; och så talades icke mycket mera om den saken. Men af de berättelser om lördagens debatt i Andra kammaren, som vår egen referent meddelat, såsom ock af det referat, som i måndags delgafs allmänbeten af vår medbroder Handelstidningen, framgår, att hr v. Schoultz måtte hafva sagt en del saker, som föranleda oss att förklara, att vi icke kunna utan all anmärkning låta honom inför representationen och inför hela allmänheten tillägga oss en uppfattning, åsigter och sympatier, hvilka alldeles icke äro bland o o sörherrskande. Vore hr Schoultz en ung mon. rom vore ovan att tala till en större åherarekrets, och om hvilken man kunde tro, att han af oförmåga att uttrycka sig fullt klart kunde komma att fälla uttryck, som kunde missförstås, så skulle vi vilja anse, att han icke menat det, som referatet antyder, men hr Schoultz är en gammal öfvad talare, som har ordet fullkomligt i sin makt och kan gifva det rätta uttrycket åt det, som han vill hafva utsagdt; och då får saken ett helt annat utseende. Ett tillkännagifvande i ett bref till Handelstidningen föranledde oss att i går uppskjuta afgifvandet af denna protest. Vihafva dock efter så noggrant efterforskande, som varit oss möjligt, kommit till den öfvertygelsen, att hr Schoultz åberopat ett starkt stöd af den allmänna meningen här i vårt samhälle, ett stöd, hvilket ban icke var berättigad att tillgripa; och det är derföre, som vi, älven med afseende fästadt på möjligheten af en missuppfattning från referenternas sida och med liten kännedom om en justeringsrätt, som endast är af inskränkt betydelse, ansett det vara vår pligt att icke med tystnad taga till godo hr professorns yttrande, det må nu hafva varit en försäkran eller blott och bart en antydan. Det är möjligt, att arbetareföreningen i Göteborg uttalat sympatier för vafskrifningen af grundskatterna. Hr Schoultz bör känna till, om så verkligen skett. Det är också möjligt, att denna förening icke hyser några farhågor för, att sagda afskrifning skall medföra någon förökad tunga för den öfriga skattdragande befolkningen; vi kunna icke påstå, att så icke är förhållandet. Vi veta icke heller rätt, hvarpå föreningen stöder denna sin lugnande tillförsigt. Den eller de, som bidragit att i detta afseende lugna föreningen, må emellertid sjelfva se till, huru de kunna stå för sitt ord. De skola få svårt nog att göra det, de må nu ega förhoppning om att en lång tid få tillhöra en maktegande majoritet, som har skatteregleringen i sina händer, eller med en visare insigt om menskliga beräkningars opålitlighet tänka sig, att dat måhända icke alltid blir dem beskärdt att med snabbt uppfattande blick, en mäktig stämmas bevekande tonfall eller en väl afpassad vädjan till himmelska makter kunna skydda de i sanning il bygdt tempel på en liten kulle. I Han hade a A SK — 2— 7 Lv 71