Göteborgsposten – 6 februari 1873, sida 1

Han hade funnit sin man. Det var endast en fråga på någon timme mer eller mindre, när han skulle stå ansigte mot ansigte med den man som bragt olycka öfver hans dotter. Och sedan — hvad sedan? Hvad skulle följa af detta möte? Han skulle anklaga honom, angifva honom, göra honom vanhedrad i hvarje hederlig mans och qvinnas omdöme; för hela lifvet brännmärka honom säsom lögnare och förförare; på det namn han utan tvifvel var stolt öfver sätta en så ful skamfläck som någonsin fördunklat en mans rykte! Men skulle detta tillfredsställa hans länge närda hämndbegär? Skulle detta utdrifva hans drömmars demon — under kommande nätter gifva honom en fridfull sömn — en lugn kudde för hans döende hufvud? Skulle detta bringa hans qvalda hjerta till ro och mildra hans sorg? Tusen gånger nej! Kunde ord, tomma ord hämna hans dotter? Måste han ej utöfva en strängare vedergällning än denna? Hvad var det han tänkte der långt borta, i de vilda, ensliga trakter der naturens imponerade storhet tyckes vidga menniskosjälen — hvad var det han tänkte der just med afseende på den dag som skulle föra honom ansigte mot ansigte med hans dotters baneman? Säkert var det ej på en hämnd, som skulle bestå i ord, tomma hotelser som ej skulle medföra något resultat. Hvad var det för ett löfte han gjorde på dessa kullar med en vild natur omkring sig och vilda lidelser sjudande i hans bröst? Han visste blott allt för väl hvilket löfte det var. Det behöfdes knappt en droppe af den starka dryck han druskit i