Göteborg d. 4 Februari 1873. Man har framhållit den iakttagelsen, att 1873 års svenska riksmöte i sin början har allt utseende af att blifva sådant, att Calla saker uti enighet och sämja afgjorda varda. Att dömma efter första bekantskapen synes också den kungliga propositionen om statsregleringen icke innebära något väsendtligt för denna enighet och sämja hotande, om också såväl enstaka anmärkares i kamrarne häftighet som en och annan missbelåten hutvudstadstidnings sätt att bebandla finansministern skulle kunna föranleda denne konungens rådgifvare att stundom med någon saknad tänka på ett förut mindre bekymmersamt lif och innebära en hotelse, att denna riksdag för honom skall blifva mera brydsam än någon tillförene. Det, som man för öfrigt kan hafva att vänta från regeringen, torde icke vara egnadt att väcka några stormar, förutsatt att ecklesiastikchefen befinnes villig att gå folkombudens önskningar tillmötes. Möjligen kunna enskildas motioner innebära någon tara för busfriden inom kamrarne: det gamla Eris-äpplet — grundskattefrågan — har naturligtvis åter blifvit framkastadt, och ett par af våra ombud här ifrån vestkusten böllo i lördags med anledning häraf sina matden-speeches, den ena för att förorda sin motion, den andre, ehuru tillhö rande centern, förmodligen mera i syftet att gifva sina andra medbröder ett slags handsöl. Men den oro i lägret, af hvilka dessa förposttäktningar äro yttringar, innebär synre