Göteborgsposten – 4 februari 1873, sida 1

— Jag ser att ni är angenämare sysselsatt, sade mr Vallory i det han vände sig om på klacken. Det var en lumpen triumf; men mr Hareross kände ändock en elak tillfredsställelse öfver att tränga undan Weston äfven i ett så obetydligt fall som detta. Han blef nu nödsakad att egna sig uteslutande åt Jane Bond, vare sig att hennes sällskap kunde bli tråkigt för honom eller ej. De följdes åt till de mera aflägsna delarne af parken, och mr Harcross försökte helt och hållet hängifva sig åt ögonblickets nöje. Han försökte intressera sig för studiet af denna uyga flickas fåfänga natur, lät henne omtala allt som rörde henne sjelf — hennes förlofning med Joseph Flood, hennes bekantskap med Weston Vallory och de dåraktiga fantasier om en lysande framtid och rikedomar som denne försåtliga smickrare väckt hos henne. Han gaf flickan några goda råd i detta afseende, varnade henne för sätta lit till sådana smickrare som Weston Vallory, hvars hyllning var värdelös i jemförelse med mr Floods uppriktiga tillgifvenhet. — Hvad beträffar förmögenhet, så kan det väl hända att en så vacker flicka som ni kan göra ett rikt parti, sade han allvarligt; men jag tror att för en enda vacker flicka, som gifter sig öfver sitt stånd, finnas hundra vackra flickor som lefva och dö lyckligt nog — kanhända fullkomligt lika lyckligt som den hundraförsta — inom sin egen klass. Jag skulle ej krossa mr Floods hjerta, om jag vore i ert ställe. — Jag tycker visserligen rätt bra om Joseph, svarade flickan i det hon ryckte på axlarne, missbelåten med den