Göteborgsposten – 4 februari 1873, sida 1

ö barligen intet hotande. Vigtigare äro i dag underrättelserna från andra sidan Kölen. Konung Oscar II har i dag förstafgången talat till norska stortinget, som redan i lördags konstituerade sig. Bland de frågor, som bär föreligga till afgörande, torde en del vara värda all uppmärksamhet äfven här i Sverge, och möjligen komma de åter att framkalla parlamentariska strider, till hvilka vi icke hos oss skola denna gång få se något motstycke. De vigtigaste af dessa frågor äro onekligen de sedan 1869 hvilande grundlagsförslagen om rösträttens utvidgande. Tvenne sådana föreligga med olika utgångspunkter, nemligen Aalls förslag, som utgår från grundlagens gamla system, och Sverdrups, som är bygdt på censussystemet. Vi behöfva icke erinra, att det gamla systemet stöder sig på klassindelningen, så att hvar och en, som är eller varit embetsman, hvar och en, som på landet eger eller längre än fem år bygsiet matriculeret jord, och hvar och en, som är borgare i köpstad eller som i köpstad eller ladested eger gård eller grund till minst 300 rbdlrs värde, är, om han uppfyller de allmänna bestämmelserna, röstberättigad. Man vill nu enligt det ena förslaget ändra dessa kategorier i öfverensstämmelse med nutidens kraf, då det andra förslaget deremot innebär fullständigt upphäfvande at den gamla principen och införande af rösträtt på grund af inkomst eller förmögenhet. Morgenbladet har uttalat sig för det förra förslaget, som också torde hafva stöd hos hvad man skulle kunna kalla det norska iintelligenspartiet. Det senare förslaget uppbäres deremot af bondevännerna, som också temligen enhälligt uttalat sig för detsamma på förberedande diskussionsmöten. Såsom af dagens telegrafunderrättelser framgår har emellertid konungen icke i sitt trontal framhållit denna fråga. Ej heller synes H. M. hafva tillkännagifvit, att stortinget har att vänta något kungligt förslag till ny värnepligtslag. Den för det förra stortinget framlagda propositionen i samma ämne trodde man dock skulle åter komma att, ehuru med några modifikationer, föreläggas representationen. Kanske anser den norska regeringen, likasom den svenska, att frågan om armåorganisationen behötver bättre förberedas och att den icke vidare bör anses såsom en (brännande fråga, som nödvändigt måste öka mängden af för handen varande brännbara ämnen. I annat fall borde den väl hafva i trontalet blifvit vidrörd. Emellertid har konungen tillkännagifvit, att han ämnar äska anslag till byggandet af några vigtiga sästningaverk. Frågan härom väcktes äfven vid det förra stortinget. Förslaget rörde sig då om betästningarne vid Dröbaksund, Svelvigen och Munkholmen, men frågan undansköts med förklaring från majoritetens sida, att man ville vänta, till dess man till sin ledning kunde begagna de erfarenheter af befästningsväsendets utveckling, som de större militärstaternas experimer ade tilläfventyrs kunde erbjuda. Det k: tanke, nu är si len 1 saken med andra ogon. Torgene adet påpekar, att storunge uvan bAn Ja till politiska meningsskiljaktigheter borde blifva enigt derom, att denna för fäderneslandets försvar maktpåliggande sak icke tål något ytterligare uppskot. Det är icke så godt att veta, hvad konung Oscars popularitet och den goda ekonomiska ställningen kunna medföra för förändring i uppsattningen, och det vore nog tör oss svenskar kärt, om Morgenbladets förhoppningar vore grundade och norrmännen betunnes villiga att göra något mera för sitt forsvarsvå sende, än hvad hittills skett, men nog kommer förslaget om detta anslag att röna motstånd ätven af detta storting, så vida vi hafva uppfattat rätt, hvad som försports om atämningen bland bondevännerna. Frågan om ett på guld grundadt gemensamt myntsystem för de tre nordiska länderna har också blifvit i trontalet vidrörd. Mynt konventionen synes deck icke hatva den allmänna menningen för sig. Om den förkastas, boppas vi dock, att man skall hafva vunnit denna utgång utan att hatva behöft väcka till lif något at den gamla oviljan mot en närmare anslutning till broderlandet i vissa afseenden, en ovilja, som numera saknar allt berättigande och som finner sin enda förklaring i den för domstulla misstro, som icke sallan hindrat me nige man i Norge att se, hvad som kunde vara för båda länderna godt och nyttigt. Något förslag ull ny mellanrikslag omnämnes icke i trontalet; och deröfver må man ej klaga. Det synes, som om det behöfdes i är angenämare sysselsatt, sade mr praktiska