Göteborgsposten – 3 februari 1873, sida 1

VB . EP. D( j ren har det ringaste, som i ansigteuttrycket j erinrar om de nyss omnämnda 150 i nationalkonventet, hvilka äfven i sin yttre utstyrsel riktigt måtte lagt an på att se sluskiga ut: en mr Boussoll har på sig en påtagligen icke för hans person förfärdigad frack med ett stort hål på armbågen, och några af de mest behöfliga knapparne saknades. Men huru fint klädda äro icke våra? erreklädda nästan alla. Folkdrägterna af hemväfdt vadmal ha alldeles försvunnit — Liss Olof Larsson nyttjar visserligen dalkarlsdrägten, men rocken är af fint svart kläde och egarens apparition herremannens. Den der hedersgubben från bergslagen med sin bruna rödkantade långkavaj har försvunnit, både karl och kavaj. Det är kanske bara löst prat, det der om en förestående bondekultur i den mening som man menat. Turkiska sultanens hit anlända ambassadör Rustem-bey, som naturligtvis bebor de praktfullaste rummen på hotell Rydberg, lärer vara en särdeles utmärkt diplomat, hvarföre han också är anställd vid hofvet i S:t Petersburg. Vid sin audiens hos konungen och drottningen samt hertiginnan af Dalarne (audiensen hos enkedrottningen blef inställd i anledning af enkekejsarinnans af Brasilien död), begagnade ambassadören en rikt broderad, fullkomligt europeisk drägt, men bar den vanliga turkiska fezen. Rustem-bey är född i Neapel, hans föräldrar tillhörde den Mosaiska trosbekännelsen och han sjelf har icke ötvergått till Islam. Han har under sin vistelse här, gynnad af det vackra vädret, flitigt tagit hufvusstaden i betraktande och besökt rikemuseum, der han uppehöll sig flera timmar. Om det icke vore ett allt för stort hopp i tankegången så — men hvarföre icke? Troligen för att äfven bereda de hit anlända riksdagsmännen — de icke öfverdrifvet pruda, förstås — en glad atton, täflado Södra och Mindre teaterns dirigenter om att bjuda publiken på de hundra jungfrurna och om de än icke äro fullt så många, tyckas de dock slå an och göra lycka. Jag tror dock att gamle 2etterholm tillerkännes priset sramför hrr Haqvinius Å Bergström, hvilka fått tag i en illa utförd öfversättning, och hvilka ej heller förmå på scenen bjelpa upp den. Emellertid ha äfven de goda hus, och det är hufvudsaken. I kongl. posthuset på Lilla Nygatan är det deremot icke rätt väl beställdt. Den till sina grunder fullt riktiga postreformen har mött stora svårigheter. Den sattes i verkställighet, innan de absolut nödvändiga förberedelserna voro fullt ordnade. Tidningsexpeditionen, som på gamla sättet endast undantagsvis framkallade anmärkningar, gick på nya sättet rent af sönder, emedan tillräcklig arbetskraft saknades — icke arbetslust, ty de vid denna expedition anställda tjenstemännen arbetade, och arbeta rent ut sagdt som slafvar. Men det är en annan sida af postreformen, som synes vara vida mera betänklig, den nemligen, att på samma gång härvarande posttjenstemäns göromål hafva ökats högst betydligt, så ha deras förut ganska måttliga inkomster minskats, för många med 50 . Att fordra af tjenstemän, hvilka vid postverket i 10 år och ändå längre varit anställda, på hvilka ett stort ansvar hvilar och hvilka uteslutande måste egna sig åt postverket, att de nu skola draga sg fram, de flesta med tamilj, med 14 å 1600 rdrs lön, då de förut i inkomst haft 2500 å 2800 rdr, är orimligt. Det är klart, att då med reformen icke kunde afses arbetsminskning, utan tvärtom en utvidgad verksamhet och skärpta kontroller, så måste deraf följa ökade utgifter. Det går icke an, då ett verk icke skall reformeras i riktningen af reduktion, utan i syfte af extension, att ställa tjenstemännen på svältkur, men ändå fordra, att de med kraft och lust skola fullgöra sitt kall. Apropos fullgörandet af sitt kall, så har ag en liten räkning ouppgjord med bankoullmäktigen Carl Ivarsson och hans härvaando språkrör, en här utkommande polistiding, hvilken i anledning af det obestridliga aktum, att nämnde bankofullmäktig äfven unler sistförlidet år tagit sig fyra månaders lelighet, upplyst, dels att suppleant med aflöing varit i hr Ivarssons ställe i bankostyrelen inkallad, och dels att han under de 4 måaderna icks såsom bankofullmäktig uppburit ågot arvode; men begge dessa upplysningar re, lindrigast sagdt, oriktiga. Bankofullmäktiges protokoller gitva vid hanen, och de torde ega vitsord, att från d. 3 ani, då hr Ivarsson tog sig ledighet, till d. 5 juli, var ingen suppleant i styrelsen inkal—— — — ng som kunde förmå mig att tro I nes tillräckli; i lig fjeder, se ;st att ni skall stå på hans sida de mr Redmayne med ett sarkal I hände ju alltsammans innan han tens blickar. allt hvad har oo —