Göteborgsposten – 3 februari 1873, sida 1

skulle kunna säga någonting som kunde förmå mig att tro illa om honom ? — Åh, jag tror visst att ni skall stå på hans sida hvad han än må vara, sade mr Redmayne med ett sarkastiskt skratt. Dessutom hände ju alltsammans innan han gifte sig med er, och då förmodar jag att sådant ej har något att betyda i en qvinnas ögon. Jag har hört att somliga qvinnor till och med tycka om en man mer, derföre att han varit en skurk. Nej, jag förmodar att ni ej skall tycka sämre om honom derföre att han krossat min Graces hjerta. — Huru vågar ni tala till mig på detta sätt? Om jag tänkte — om jag tör ett ögonblick kunde tro att han någonsin handlat så lågt, att han någonsin varit så falsk och grym! Men det är dåraktigt af mig att darra på detta sätt. Liksom om Jan någonsin kunde ha handlat så lågt, liksom om han kunde ha varit en skurk och bedragare! Huru vågar ni komma hit och skrämma mig med en så vanvettig anklagelse? — Ni har er mans porträtt i er hand — det smycke han skickade min dotter. — Tänker ni att jag skall tro det? frågade Georgie, färdig att med ett förtvifladt mod trotsa denne man — nej, sjelfva ödet, om så behöfdes — hellre än erkänna att hennes idol kunde ha handlat lågt. Huru kan jag veta på hvad sätt ni kommit åt detta smycke? Ni kan ha hittat det någonstädes och uppfunnit denna afskyvärda historia. — Det var en kärleksgåfva till min dotter; det fin