Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 3

al ed DttHHAHUAG åtrå att nasugt DI ttKå. Iunno de unga männen nellertid sig ej längre i denna blygsamma ställniog. Sedan de under en kort tid, den ere i Bordeaux, den andre i Paris, försökt att hvar för sig fånga lyckan, återfinna vi dem slutligen båda i den sistnämnda staden som passionerade och af lyckan särdeles gynnade börsspelare. Då på den tiden telegrafen ej var tillgänglig för privattelegrammer, så mutade de en telegaftjensteman och skördade genom dennes meddelanden en riklig pekuniär vinst, men råkade dervid slutligen i en allvarlig konflikt med lagen; bedrägeriet upptäcktes, bröderna Blanc undergingo sitt 18 månaders fängelse och voro derefter lika bederliga som förut. Med den vinst, som de skördat på sitt bedrägliga börsspel, grundlade de spelhuset i Homburg och inköpte sedan, instinktmässigt anande den tidpunkt, då de ej längre skulle tillåtas att husera i Tyskland, spelbanken i Monaco, hvarför de till Monacos regent måste erlägga en fabelaktig summa. Här flyttade de det då ännu tomligen obetydliga spelhuset från den lilla, tjusande belägna, men likt ett örnnäste högt på en klippa liggande hufvudstaden till en i hafvet utspringande landtunga. Der uppstod nu ett verkligt tempel-palats, helgadt ät slumpens nyckfulla gudinna, omgifvet af alla de lockelser, hvilka konsten i förening med den mest förtrollande natur är i stånd att frambringa. Man tror sig vara i tropikerna, då man vandrar i dessa anläggningar fulla af de väldigaste grupper af sällsynta träd, af de i brokig färgprakt strålande blommorna, hvilka upptylla luften med balsamiska vällukter. Ett förträffligt hotell och — det klingar nästan som ett hån! — en mycket vacker kyrka voro bland de första byggnader, som bröderna Blanc läto uppföra. Jesuiterna, näst ester Blanc, landets eller rättare regentens egentliga beherrskare, må i Monaco som perlor i guld. Fursten sjelf är på det hela taget ingenting annat än bankens förste och bäst aflönade tjensteman. I Monaco och dess omgifningar vänder sig allting omkring banken; Blanc har till och med åtagit sig gasbelysningen i staden, ja, uniformeringen af landets armå, hvilken genom qvaliteten ersätter hvad som brister i qvantiteten. Man kan nemligen knappast få se grannare karlar än soldaterna i denna ståtliga arm, om hvilken en gång ett qvickhufvud yttrade att den dagligen tillsammans röker upp — tolt cigarrer. Den regerande sfurstens son är för öfrigt sjelf en tapper ung man, hvilken som simpel soldat deltog i det senaste franska kriget och derunder med heder törvärfvade sig hederslegionens kors. Länge blef det dock ej förunnadt de båda bröderna att glädja sig åt det paradis (ormen inberäknad!) som de framtrollat i Monaco. Då den ene af dem en dag befann sig i sitt mottagningsrum, anmälde maa en person, hvilken önskade tala med honom i ett mycket angeläget ärende. Han blef insläppt, och då de blifvit ensamma förklarade främlingen sig vara en till förtviflan bragt spelare, hvilken förlorat hela sin, af 20,000 fres bestående förmögenhet på banken och nu jemte sin familj vore ohjelpligt hemfallen åt sattigdomen. Först hade han dock velat göra ett sista försök, och yttrande detta drager han upp en revolver och förklarar, att alla hans förhoppningar ramlat, att litvet ej för honom egde det minsta värde samt att om Blanc icke gåfve honom tillbaka den summa, han förlorat på banken, skulle han först jaga en kula genom hufvudet på denne och sedan på sig sjelf. Skaltvande af ångest öppnade spel värden sitt kassaskåp, framtog den begärda summan och räckte den åt den rasande epelaren. Innan denne ännu lemnat rummet greps den till döds skrämde Blanc af en plötslig vanmakt, under det att hans plågoande helt lugnt lemnade huset och sedermera, i trots af alla efterforskningar, omöjligt kunnat upptäckas. Då betjenten kom in i Blancs rum låg denne fortfarande sanslös utsträckt på golfvet. Då han åter uppvaknade föll han 1 vilda fantasier och efter en veckas förlopp hade en genom förskräckelsen ådragen nervfeber gjort ett hastigt slut på den ännu kraftige mannens lif. Sedan den dagen sätter, som otvan berättats, hans bror aldrig sin fot inom spelbusets murar. Den Societet, som anträffas i spelsalarne är hopkommen från alla verldens länder och företer en högst brokig blandning. Här fattas lika litet som i Homburg eller Wiesbaden ces dames, hvilkas gnistrande juveler oupphörligt spatsera från egarinnan till pantlånaren och från denne till egarinnan igen, allt etter nyckerna hos Trente et Quarantespelet, på hvilket dessa varelser uppoffra massor af guld. Ej heller saknas e colonel, denne äkta Offonbachiske figur vid spelbordet. Med militärisk hållning, en väldig, tvetydig bandrosett i knapphålet, de yfviga mustascherna slappt nedhängande, låter han sina runda ögon girigt öfverfara routellen. Den ryske, äkte och veritable generalen, den moskovitiske prinsen, den förnäma ryska damen förlora med största lugn oerhörda summor. Bakom denna eleganta verld lurar liksom schakalen på slagfältet ls voleur,, hvilken med aplik behändighet inhöstar glömda spelvinster och dervid ingalunda försmår äfven obetydliga småsummor. Man beräknar, att banken i ren vinst årligen inkasserar 4 millioner sres och detta oaktadt de ofantliga utgifterna. Aktierna i dat anAntma halamnmat TI Kaa