Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 2

D —— — Var det alltsammans? Hördo ni ej några anmärkvingar rörande orsaken till hennes död; några häntydningar på att hon blifvit förförd, att hon i dåraktig lättrogenhet låtit narra sig till att öfvergifva sitt hem? — Nej, svarade Georgie vänligt; jag her ej hört något annat än att hon fick en tidig död. Men om historien verkligen är så sorglig som ni säger, gör det mig ondt om er. Hon trodde att mannen hade druckit till dess minnet af de oförrätter och sorger som tillfogats honom i någon mån inverkat på hans förstånd. Hon hade derföre stort tålamod med honom och ville gerna lyssna deltagande till allt hvad han hade att förtälja om lidna oförrätter, hvarigenom han måhända kunde lätta den börda som tyngde allt för hårdt på hans själ. — Hvem säger att min dotter var vanhedrad? utropade han i det han med förolämpad min tog fasta på henneg ord. Åtminstone icke jag. Gud skulle ej ha tillåtit det. Hon var allt för ren för att bli en skurks offer. Döden kom emellan henne och hennes frestare. Men hennes död tynge på hans hufvud! — Jag kan ej fullkomligt fatta denna historia, stammade Georgie; men af hela mitt hjerta beklagar jag er. — Beklaga er sjelf, lady Cleveden, ty ni är hustru till en skurk.