Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 1

2 W0UGv4 VAR Vv VIL UL votum, som gjorde det möjligt att reda expeditionschefen Wennerberg en plats vid Carl XV:s rädsbord. Och detta tillmötesgående förslag lärer gå ut derpå, säger man, att de två läselinierna, den klassiska och den reala, skola hållas tillsammans till och med vid pass femte klassen — hvilket är i öfverensstämmelse med Andra kammarens uttalade önskan — men också derpå, att studiet af fornnordiska språk sk blifva hufvudsak vid undervisningen, nägot hvarom riksdagen icke sagt ett ord. Vi veta icke, hurudant regeringens förslag kommer att blifva, men, då man framkastat denna möjlighet eller sannolikhet, är ju en fråga framstald, öfver hvilken den allmänna meningen kan yttra sig. Nu är det sant, att läroverksfrågan är en af de allmänt vigtiga frågor, eom hvar och en, som gått i en skola, anser sig kunna behandla, och det till på köpet med sakkännedom. Att den är kinkig nog, synes emellertid framgå af komitebetånkandet, och det vet nog dessutom hvar och en, som har någon pedagogisk erfarenhet; men det oaktadt måste vårt undervisningsväsendes målsmän likasom andra vederbörande ställa sig den allmänna meningen till efterrättelse, ätven derföre att läroverkens hushållning är af folkombuden beroende. Det skulle väl vara dertöre som den nuvarande chefen för undervisningsärendena å ena sidan icke vågar frambära til riksdagen en fullt befogad klagan från de sämst lottade elementarlärarne ötver otillräckliga löneinkomster men å andra sidan bereder sig att på sitt sätt gå riksdagens uttalade önskan till mötes, väl ihågkommandes, hvad det var, som emot all förmodan och förmodligen mot mångas önskan aflägsnade hans företrädare f.ån konseljen. Om vi nu antaga, att de framkastade gissningarne rörande det väntade törslaget äro rigtiga, må man fråga sig, huru ecklesiastikchefen bereder sig att gå den allmänna meningen till mötes; och vi lemna dervid alldeles å sido den fruktan att stöta våra rikshushållare, som röjer sig i nämnde chefs ovilja att följa civilministerns föredöme och att tänka på sina underordnades ofta allttör bedröfliga ställning. Det är våra praktiska behof, det är arten af hela samhällsutvecklingen som gör det nödvändigt, att elemeatarundervisningen icke längre må hufvudsakligen afse grundläggandet af embetsmannabildning. Den hopen, som rustad med så kallad klassisk bildning eller klassisk beläsenhet tränger sig fram på tjenstemannabanan, är redan för stor. Här liksom på andra områden borde den satsen gälla: rlitet men godt); men vi se våra universiteter öfverlupna at medellösa examinandi, som skola öka antalet af de lönlösa eller eländigt aflönade aspiranterna till ordinarie befattningar i statens tjenst. Och å andra sidan klaga våra näringsidkare, våra köpmän, ledarne af våra stora verkstäder och våra byggnadsföretag, med ett ord alla våra praktiska män, att det är så svårt att finna unga, dugliga och ändamålsenligt bildade ämnessvenner i de olika yrkena. Och denna klagan är icke obefogad. Reallinien vid våra elementarläroverk har trån början varit styfbarn. Dess kurs är dessutom för lång, en följd lika mycket at hopandet al olikartade ämnen som af en i allmänhet sämre skött undervisning, och de, som gått igenom ett läroverks launlinie och vid ungefär tjugo års ålder blifvit studenter, hafva ofta icke någon tillräcklig beläsenhet på de områden, på hvilka de borde vara i viss mån hemmastadda för att öfvergå till tillampningsskolorna. Kanske kommer ofta dertill, att de fått en så förvriden uppfattning, att deras ambition hindrar dem att välja andra yrken än dem, för hvilka akademiska examina äro rekommenderande. För öfrigt äro de från elementarläroverken utexaminerade unga männen vanligen för gamla att börja en ordentlig praktisk kurs, ty i näringarne behöfva vi vanligen våra ynglingar vid 16 a 17 års ålder. Man kan säga, att allt detta bar blifvit sagdt förut, men man kan icke säga, att det blifvit vederlagdt. Dessa förhållanden stå alltså qvar såsom indicerande, hvar ett stort fel ligger, och de måste vid en förändring af vårt undervisningsväsende beaktas. En naturlig slutsats blir den, att vi måste ställa våra läroverk så, att ynglingar vid 16 års ålder hafva genomgått och afslutat en någorlunda fullständig lärokurs, låt vara i endast några få ämnen. Denna omständighet har riksdagen påpekat, men den har på samma gång velat se ett lyte botadt, om hvilket någon tvist en tid yppades, men om hvilket man nu är åtminstone så till vida ense, som man allmänt erkänner, att en viss grad af öfveransträngning verkligen förekommer vid våra elementarlä