Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 1

stande, än om han varit dödskallen vid en egyptisk bankett. Slutligen var måltiden tillända, och förpaktarno lemnade tältet. Dansen hade en stund varit i full gång bland de lägre gästerna, och den stora gräsvallen erbjöd en vacker tafla af landtligt festlif. Musiken till en gammalmodig, landtlig dans ljöd gladt och en lång rad af dansande par rörde sig i takt efter tonerna. Sir Francis stod vid ena sidan af gräsplanen med sin hustru stödd på hans arm och betraktade de dansande. De aflägsnade sig långsamt då Richard Redmayne gick tvärtöfver gräsplanen för att komma fram till dem. Hans snabta öga hade vurseblifvit den hatade gestalten och han gick nu öfver gräsvallen för att tala vid sin fiende, äfven på en sådan plats och i en sådan stund. Hans hat hade hållits tillbaka i åratal och under tiden alltjemt växt; men han ville ej fördröja hämndens stund en enda timma. Hun hade ej något klart begrepp om hvad han ämnade säga, ej heller hade hans libationer i tältet bidragit till att göra hans hufvud klarare, men han visste att han ämnade angifva Francis Clevedon för alla menniskor. — Jag skall låta dem veta hvilken nobel gentleman de fått till husbonde, sade han för sig sjelf. Jag skall hejda dem i deras krypande pladder och låta dem sjunga ur en annan ton. Jag skulle åtminstone tro att hvar och en far, som har en enda dotter, skall vända honom ryggen. Han följde sir Francis och hans hustru på vördnadsfullt afstånd, under det de långsamt skredo mot boninga