Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 1

— — — — — — ynglingarne någon kunskap i dessa språk är i de flesta fall alldeles nödvändig, så har man uttryckt hvad som på samma gång är sannt och, efter hvad vi tro, den allmänna meningen i vårt land nu för tiden. Man har sagt, att latinundervisningen skulle lära folk att uttrycka sina tankar i skrift. Nåväl, visst hjelper hon något, men det är icke latinundervisningen i skolans lägre klasser, som uträttar detta, det är studiet af hvad man kan kalla språkets logik och kännedomen af den klassiska litteraturens mästerverk, och denna vinst bereder man med bra mycket mindre uppoffring och med större visshet, om undervisningen häri meddelas, efter det ynglingen blir något äldre, förutsatt att han sjelf önskar det och visar håg tör dylika studier ; och man kunde då hoppas, att vi omsider skulle finna den klassiska bildningen representerad på ett sätt, som tillät någon jemförelse med hvad t. ex. Tyskland har att framvisa på detta område. Man har också sagt, att latinundervisningen skulle lära barnen att tänka, att den skulle gifva deras omdöme mera klarhet och fasthet. Det är dock vår åsigt, att större delen af de andra läroämnena, om i dem undervisningen meddelas lika metodiskt, lika noggrannt och af lika goda lärarekrafter, hafva alldeles samma egenskap; men det är ett bedröfligt förhållande, att det är just vid latinundervisningen, som de bästa krafterna nedläggas: arten af vår lärarebildning är sådan, att latinet blir hufvudsak. För öfrigt vore det godt, om det latinskolans högmod, som synes följa med högt upp på parnassen, ville låta latinifrarne få så pass öppna ögon, att de kunde göra en opartisk jemförelse mellan sig sjelfva och de olycklige, som icke hafva ätit af detta den sanna kunskapens träd: de skulle då få so, att det pro rata är lika mycket votin9 cattla:på båda sidorna. Om vi sålunda i öfverensstämmelse med Andra kammarens uttalade åsigt vidgå, att latinundervisningen bör borttagas från skolans lägre klasser och framskjutas till en högre afdelning — i afseende på tiden för afslutniagen af den lägre afdelningen äro vi icke fullt ense med motionären i samma kammare — och om vi med ogillande af komitsbetänkandet i denna del, skulle på det högsta vilja förorda ett förslag till ändring af vårt undervisningaväsende i den angifna riktningen, måste vi dock vid närmare eftertanka beklaga, att antecedentia äro sådana, att vi tvingas i någon mån betvifla sannolikheten deraf, att vår närvarande ecklesiastikminister skulle vara mannen, som skulle bringa till stånd det, som ou otvifvelaktigt är landets önskan. Ehuru vi äro långt ifrån att tro på någon nemesis, som icke skulle tillåta, att en expeditionschef skulle först kunna dela en mmisters åsigter och alltför verksamt bidraga vid deras tillämpande, derefter helt oväntadt intaga dennes plats och tillsätta en komit6, om hvilken man kunde veta, att den i en hufvudfråga skulle uttala sig i enlighet med det gamla systemet, och att samme man omsider genom ett omslag skulle kunna för längre tid hänga sig fast vid taburetten, så våga vi dock knapt hoppas mycket af det väntade förslaget. Vi förneka emellertid icke möjligheten af eu kär öfverraskning. Men om ötverraskningen blifver af dan art, att förslaget kommer att sätta studiet at fornnordiska språk i latinets ställe, så må man i sanning beklaga ett slikt misstag. Andra kammaren och i viss mån äfven det af Första kammaren tillsatta tillfälliga utskottet hafva antydt, att afseende borde göras på en berättigad klagan öfver ötveransträngning och på de praktiska behof, som betinga en afslutning vid en mindre framskriden ålder. Det är då nästan otänkbart, att chefen för vårt undervisningsväsende skulle vilja föreslå ett fullkomligt nytt läroämnes införande, helst som för undervisningen i detsamma de erforderliga lärarekrafterna nästan helt och hållet saknas. Såsom formelt bildningsmedel — vi använda med någon motvilja detta uttryck, emedan man velat i detsamma inlägga alltför mycket — anse vi dessutom isländska: språket stå långt efter fransyskan och tyskan. Dess sormlära kan aldrig få samma betydelse vid vår undervisning, som dessa språks, och hvad dess litteratur betraffar, så må den i öfversättning ingå i undervisningen i svenska språket och fäderneslandets nistoria, men för all del icke användas vid explikation och resolution. Det vore att nedsätta den till det slags litteratur, som Cornelius Nepos representerar, på samma gång som man säkerligen finge erfara, att den icke är användbar för samma ändamål.