Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 1

— U.. — roverk, ofta åtföljes af kroppslig försvagning och ej så sällan har ett nog ledsamt inflytande på ynglingarnes håg, lynne och smak, lofnadsfriskhet och handlingskraft. Detta ledsamma förhållande är väl också till icke ringa del en följd deraf, att ynglingarna för länge hållas bundna vid skolbänken, att de ännu vid 17 och 18, ja 21 års ålder dagligen läsa lexor, att de hatva för liten frihet vid valet af läroämnen och att i allmänhet deras teoretiska förmåga ensidigt bringas upp på bekostnad af deras praktiska och esthetiska. Man har sökt törsvara detta tvång med den förklaringen, att man vid våra akademier alltför ofta haft exempel derpå, att yngliogar missbrukat friheten, för att man ju icke skulle välja att längre, än i forna tider var fallet, låta dem känna skoltvängets band. Vi kunna här upprepa, hvad vi hört mången förståndig man svara på samma invändning, nemligen att det är universiteternas fel, um ej tillräcklig kontroll utöfvats öfver deras lärjungars säväl seder som studier. Men, så vidt vi kunnat upptatta den allmännaste åsigten, får denna invändning ett annat svar i yrkandet på ett slags återgång till de gamla gymnalerna. För de ynglingar, som ville tortsätta sina studier för att beredas till ett fullt sjelfständigt studium vid universitetet, skulle öppnas några få högre läroanstalter, vid hvilka etudiet af klassisk litteratur kunde göras till nufvudsak. För dem åter, som ville söka inträde vid de högre teckniska läroverken, borde motsvarande realgymnasier finnas. Vid dessa högre latinoch real-läroverk vill man se en begränsåd frihet vid valet af läroämnen införd, hvarjemte mera afseende borde göras på ynglingarnas behof af mera personlig srihet och vana vid sjelfverksamhet. De gamla gymnasiernas sjelfsvåld behöfver icke derföre åter väckas till lif: skoltukten är numera något helt annat, än hvad den fordom var, och vid valet af rektorer är man icke numera bunden vid domkapitlets gubbar. I komitåbetänkandet framställes den åsigten, att latinet bör vara hufvudämne vid den allmänna lägre undervisningen. Härat framgår, såsom oss synes, ganska påtagligt, att komiteen i sjelfva verket endast vill i denna allmänna lägre undervisning se en förberedelse till studiet vid den högre latinskolan eller gymnasiet. Hvarföre skulle annars den större mängden at lärjungar — vi antaga, att förändringen af vårt undervisningsväsende skulle medtöra, att de ynglingar, som slutade sin elementarkurs vid nådd 16 års ålder, tillsammans med dem, som afginge till realgymnasierna, skulle bilda det större antalet —, hvarföre skulle dessa ynglingar förspilla en dyrbar tid med latinläsnivg, om komitGen ej forttarande ville gifva försttodslogrynvällingen åt latinarne? Det skulle knapt falla någon at dem, som sålunda tvingats att i sex ärs td deklivera, konjugera, upplösa participalkonstruktioner, hålla reda på, när guum styr konjunktivus o. 8 v. eller dem som lärt sig, huru gatorna gingo i ett romerskt läger, eller sett på kartan, huru långt Casar kommit så och så många dagar etter det eller det slaget, det skulle knapt falla någon af dem in att sedan öppna en latinsk bok. Det är dessutom vår bestämda ötvertygelse, att dessa lägre latioskolor omöjligen utan att ynglin garne öfveransträngdes skulle kunna guva dem äfven ett mycket måättligt mått af kunskap i äfven det tätal ämnen, i hvilka de, då de komma ut i verlden, nödvändigt böra hafva någon underbyggnad. Latinet är för tungt för barn numera, då det är så mycket annat som skall läras, och om i forna tider Grammatica latina Lärde gossarna att grina, så blefve det måhända ej blott barnen, utan äfven föräldrarne, som nu finge bittert beklaga sig ötver en statsinrättning, som lockade dem att välja emellan två så bedröfliga alternativer, som att antingen se sina barn försumma undervisningen och så en dålig teoretisk underbyggnad eller ätventyra en öfveransträngning, som kunde blifva af sorgligt inflytande på hela deras kommande lefnad. Men hvad är det då, som gjort, att komiten hållit så strängt på latinet? Jo, framförallt detta språks egenskap att vara formelt bildande. Om nu denna dess egenskap erkännes, men det på samma gång bestrides, att latinet ensamt eger denna egenskap, om man påstår, att fransyska språket — och ätven det tyska — eger denna egenskap, om undervisningen meddelas efter en riktug metod, om det så tillägges, att de båda anförda språken hafva en ojemförligt mycket rikare, renare, menskligare, mångsidigare och för vår tid och våra förhållanden passande litteratur, och att för