Göteborgsposten – 30 januari 1873, sida 1

VV VO VAR MVA 644444474 —— n ———— efter hr Jöns Pehreson komplimenterade hr Hedin och meddelade som, sin mening, att den ifrågasatta ceremonen egentligen voro afsedd till Stockholmsboenas förlustelse. Afslog naturligtvis. V. talmannen, frih Åkerhjelm, erinrade om den grannlaga ställing till förslaget, som han måste intaga, ocn antörde för detsamma allt det som skäligen lunde anföras. Pastor Torz:t vi öfvertygad om, ati folket ej ville veta if en kröning och de granna ceremonierna. Ian omnämnde särskildt Baals prester. : Men nu fick frågn en ny riktning, då kommersrådet Sjöberg uppträdde, anseende kanslideputerade, af wilka han är en medlem, icke kunna med rågan taga befattning, då de ej utgjorde någa utskott — och troligen hyste samtlige desa de deputerade samma äsigt: det hade vä varit så lagom angenämt för dem att taga saken om hand under trycket af antingen — eller. Kanslideputerade förskonades ock från en svår dilemma, ty vid anställd votering mellan rent afslag och remiss till ett tillfälligt utskott, segrade det senare förslaget med 9) röster mot 87. Frågan står nu så att Första kammaren har öfverlemnat förslag). till kanslideputerade; Andra kammaren doreuot till ett tillfälligt utskott. Ett sådant nåste för denna trågas behandling tillsättas, men dervid kommer ganska säkert det märkliga förhållandet att visa sig, att ingen af kammirens ledamöter tillhörande majoriteten gör unspråk på att i nämnde utskott bli insatt, och stt således exklusiviteten här får lemnas åido. Men icke heller ginge det gerna an för majoriteten, om den nu skulle välja män ur centern? Det skulle ju vittna om brist på mot hos majoritetens män? Blygsamhet misstänkas de icke tör. Sedan grefve Sparre icke blef invald i lagutskottet, tyckte nigra at Andra kammarens ledamöter i nämnde utskott, att till sekreterare der icke borde återväljas v. häradshöfding Freding, ehuru han obestridligt med stor skicklighet vid flera riksdagar fullgjort sitt kall. Några af de ofvan antyada ledamöterna togo sig till och med före, att på egen hand erbjuda sekreterareplatsen åt en annan jurist; men intrigen hade ej framgång och till betattningen utsågs v. häradshötd. Freding. Jag nämner detta egentligen för att antyda, huruledes man äfven i ett så upplyst utskott som lagutskottet kan inlåta sig på intrigernas område. Den 28 Januari. Med i dag kan man anse att striden om grundskatterna åter upptagits. Smålandsrepresentanten hr Wigardt, som under den föregående lagislaturperioden icke varit med, ansåg nu uden vara inne tor honom att ställa sig i spetsen för de stridande vid denna riksdag i fråga om gruuuskatternas afskrifning, hvilken ätgärd obestridligen är radikal och ganska säkert får ofantligt många förespråkare bland de jordegare naturligtvis, som ha afskrifningsbara onera på sina fastigheter. Nämnde hr Wigardw motion skulle idag till remiss föredragas, och då tyckte doktor Dickson tiden tör honom vara inne, att på samma gång han angaf sin ställning will trågan, betrakta den både ur ekonomisk och finansiell synpunkt — detta allt i ett längre föredrag, hvilket i deduktionen ej lemnade något otrigt att önska, och i atseende på framställningen var på en gång hofsamt och allvarligt. Sedan tal. i afseende på frågan om grundskattornas rättsenlighet aberopat hvad trih. Gripenstedt d. 8 maj sistförlidne är i kammaren anfört, erinrade tal., att från 1869 hade gruudskatterna förvandlats tilll fixa grundräntor, hvilka i samma mån varuvärdena stiga, men penningevärdet faller, successive minskas. Derefter betonade tal. huru oklokt det varur statsekonomisk synpunkt att berolva staten en så betydlig årlig inkomst, som grundräntorna nu utgöra — 6 mill. rår — hvilkas uttagande på annat sätt skulle medföra stora svårigheter och ej kunna ske utan orättvisa. Om än grundräntorna genom successiv aflösning upphörde, så vore tal., med den erfarenhet han egde om de vexlande åsigterna inom representationen, ingalunda förvissad om, att kapitalet lemnades ograveradt. Derjemte var det uppenbart, att grundräntornas afskaffande endast beredde dem en fördel, som voro innehafvare af skattejorden när afskaffandet egde rum, men ingalunda efterföljande egare af samma jord, ty de fingo betala den men ett så mycket högre pris, och det var väl