Göteborgsposten – 29 januari 1873, sida 1

Jane välkomnade mr Vallory med en nigning och ett småleende. Hennes landtliga beundrare lemnade fältet fritt för Londonssprätten och tröstade sig på annat håll så godt de kunde. — Hvad ni är förtjusande i denna drägt! sade Weston i det han mönstrade den unga flickan; det är den vackraste klädning jag sett i dag. — Det gläder mig att ni tycker det, svarade hon. Jag köpte den för det guldmynt jag fick i present af er; men naturligtvis vågade jag ej omtala det för min far; då skulle han ha kört mig på porten, tror jag nästan. — Nå, ni skall en annan gång ej löpa fara att bli körd ur huset, ty då jag härnäst gifver er en present, skall det vara en klädning som jag sjelf valt. — Ack nej, det skulle ej heller gå an ; min far skulle snart upptäcka att jag fått en ny klädning af sådant slag. Jag måste säga honom en osanning rörande denna — att jag sparat ihop penningar för att köpa den. En gång i veckan gifver han mig väl en shilling, men är annars fasligt rädd om styfrarne. Jag vet att jag ej borde ha mottagit dessa penningar af er; men jag behöfde köpa mig något nytt för denna dag, och de kommo för den skull så lägligt. — Hvilken älskvärd enkelhet! sade Weston. Det finnes qvinnor i London som ej ha hälften af era behag! men hvilkas räkningar hos modehandlerskorna gå upp till femhundra pund om året, och ändock bli de ofta betaldta. Han promenerade vid miss Bonds sida under träden,