Göteborgsposten – 28 januari 1873, sida 1

ville vara med om stojet, med om att äta och dricka, hålla sig bland de gladaste och låta verlden se att han fortfarande var Richard Redmayne, lika god som han varit för sex år sedan innan han for öfver till Anstralien för att vinna förmögenhet. Hvad det gamla huset föreföll honom ensligt och dystert denna sommardag, då mrBish och hennes man stängt dörren efter sig. Det vr ej dortöre att han någonsin varit trakterad af mrs Buskbes sällskap. Han hade tvärtom alltid funnit det ytterst tråkigt. Men ej förr hade hon gått och ljudet af hans husmoderliga verksamhet upphört att tränga till hennes öron, än han fann det gamla hemmet obeskrifligt tomt och dystert. Han gick ur rum och i rum utan mål, och ju mer han gick desto odrägligare blef det honom. Det minne dessa rum alltid voro egnade att mer eller mindre lifligt väcka hos honom, minnet af hans dotters ljufva gestalt, framstod nu för honom pinsammare än han förmådde uthärda. — Oh, om hon kunde antaga gestalt och komma tillbaka och småle mot mig, huru skulle jag dock ej välkomna henne, äfven fastän jag visste att hon vore död. Hvarföre kunna ej våra döde komma tillbaka till oss ibland, om också blott för en enda ljuf, högtidlig stund. Är Gud så hård att han ej vill låna oss dem? Oh, Gracey, om jag finge ha dig hos mig för en aldrig så kort stund och höra från dina egna läppar att du är lycklig bland englsrnes skara och säga dig huru djupt jag sörjer dig! Men det är endast de dystra tankarne som komma; ej det ljufva ansigtet, de ömma älskliga ögonen.