Göteborgsposten – 28 januari 1873, sida 1

samman, blir landtmannapartiet vid de vigtigare gemensamma voteringarne i minoriteten. V. Den 25 Januari. Återigen en öfverraskning i Andra kammaren att inregistrera. I dag skulle den kungliga statsverksproPositionen remitteras till statsutskottet. Det har blifvit en sed, att denna åtgärd skall töregås af en diskussion, lång eller kort, allt efter olika omständigheter. De ledamöter, på hvilka anden faller, uppträda, anföra sina oförgripliga — stundom obegripliga — tankar, hvilka nafurligtvis inprotokolleras och delgifvas stat-uf-kottet, som åtminstone bör derom taga äu)suOII. Emedan r. ksdagemännen i början afrikadagen ha godt om tid, så är detta ordande i anledning af statsverkspropositionen åtminstone en förströelse. Eti tillfälle erbjuder sig då för dem som ha lust dertill, att pricka de af departementscheferna i regeringen, hvilka icke åtnjuta talarens bevågenhet, eller att säga dem art:gheter, i fall nåden är öfvervägande. Det går ock an att uppträda, om man har lust att göra sig bemärkt. I år var det grefve Arv. Posses åliggande Åatt taga upp psalmen. Han hade redan blifvit utsedd till ordförande i statsutrkottet, och det som han egentligen i sak hade att anföra, rörde en åtgärd, som han ganska lätt kan i utskottet befrämja, utan prologen i kammarens dagsmöte. Hvilken åtgärd var det som han förordade? Jo ban anmärkte mot hr finansministern, att statrsegleringspropositionen var så uppställd, att ehuru ett öfberskott verkligen företanns af 43 mill. rdr, kande det synas som hade en statsbrist på 9 millioner rdr fuppstätt, och så hade äfven utländska tidningar omrämnt förhållandet. Detta oriktiga förfarande borde rättas. Hvad den ädle grefven härvidlag förteg, men hvarom han läogre fram af d:r Dickson blef påmind, var, att han, grefve Posse, hade sin dryga andel i den missledande uppställningen, enär den är statsutskottets eget verk, och klandrades ganska skarpt af trib. Gripenstedt, som vid sistförlidne riksdag visade huru just under gretvo Posses eget ordforandeskap i statsutskottet, detta vid 1865 66 årens riksdag införde dea förvillande uppställningen — en imaginär statsbrist — Vid alla derefter följande lagtima riksdagar har samma utskott, med gretve Posse som ordförande, troget vidbållit den oriktiga uppställningen, som tinansministern har måst följa vid statsverkspropositionernas upprättande. Det är således nästan obegripligt, att just grefve Posse nu vidrörde en för honom så ömtålig sträng. Visserligen är det å ena sidan glädjande, att gretve Posse nu sedan sju riksdagar pasrerat med ens blitvit i ofvan antydda hänseende klokare, men å andra sidan är det öfverraskande, att klokheten icke förr inträdt, och mest öfverraskande är det väl, att just det, hvari statsutskottet felat, nu framstalldes som en anmärkning mot finansministern. Men den ädle grefven är i slika fall alls icke samvetsöm. Nu var det hans åliggande som nominell partichef, att hålla ett tal, och måhända tänkte han, som Leopold skrifver: Fort! Talet måste fram, hvar f-n jag ock skall finnat, och så höll han sitt tal. Deri ordade han äfven om några motsägelser, som han tyckt sig finna i hr finansministerns vid statsverkspro positionen fogade yttrande — hvilka förmenta motsägelser statsrådet Wern dock ganska tydligt klarerade —; men det, som egentligen utgjorde kärnpunkten i gretve Posses tal, var hans hala komplimenter till krigsministern såsom varande den ende af konseljens ledamöter, hvilken visat sig benägen att gå majoritetens i kammaren önskningar till mötes, i sammanhang hvarmed tal. fick tilltälle att i förbigående angripa general Abelin. Emellertid uppmanade talaren statsrådet Weidenhjelm att något närmare förtydliga sitt anförande till statsrådsprotokollet, hviket ock skedde kort och varsamt. Vid uppgörande at det väntade armsorganisationssorslaget skulle krigsministern — upplyste han — icke utgå från antagandet att indelningsverket ovilkorligen i måste bibehållas. Grunden för nämnde förslag skulle icke omöjliggöra indelningsverkets upphätvande vid ötvergången till en annan torm för stamtruppen än den nuvarande, och i denna grund skulle kunna bestå både under och efter en sådan öfvergång. i Något längre fick fris. John Ericson orl I i i I ; det; äfven han komplimonterade krigsministern, som tal. ansåg nu hade litdömt indelniogsverket. Afven han var mycket vred på de öfriga statsråden, och skarpa pilar riktades sär