Göteborgsposten – 28 januari 1873, sida 1

Mången, mången gång hade han sutit i solskenet eller månskenet, vaken drömmande, och undrat om himlen någonsin skulle förunna honom en vision, i likhet med hsad fordom skedde då englaväsenden och de dödes andar tycktes vara närmare jorden än de nu äro. Mången gång hade han önskat att luften skulle tätna och gestalt: sig till den form han älskade; men visionen kom aldrig. Ingen vålnad visade sig för honom, men i de bittra tankarne på det förflutna föresväfvade den honom alltid; hans sömn blef ofta afbruten, men blott af osammanhängande drömmar, i hvilka bilden af den älskade döda förekom i någon fantastisk väfnad af en vild fantasi. Aldrig hade hon visat sig för honom sådan han önskade att hon skulle visa sig, ren och strålande i den glans som fantasien kan förläna en ande hvilken sväfvar ned från himlen för att trösta en sörjande dödlig. Han gick ut i trädgården och rökade en pipa under cederträdet, men äfven här föreföll ensamheten odräglig. Slutligen reste han sig upp och beslöt att gå till festen på Clevedon. — Jag behöfver ej deltaga i deras glädje, sade han för sig sjelf, jag kan blott se på. Han gick upp på sitt rum och iklädde sig några af de plagg som legat så länge nerlästa i hans kista. Han var ännu en vacker man, trots det dystra uttryck som hvilade öfver hons ansigte, trots hans lutande rygg; men ban var dock långt ifrån den man han varit före sin dotters död, långt ifrån den man han varit då han från en