Göteborgsposten – 28 januari 1873, sida 1

hjertiga mrs Bush; men icke om ni kläder er i några af de plagg ni har inlästa i de två stora kistorna och om hvilka man skulle kunna tro er hysa den åsigten, att de ej kunde på nyttigare sätt användas. Putsa ni upp er litet, kamma ert skägg och var ej den ende person i hela denna trakt som saknas på Clevedon. Det skulle se bra besatt ut. Det skulle nästan se ut som om ni begått ett mord eller någonting annat rysligt och vore rädd för att visa ert ansigte vid dagsljus. Detta sista argument rörde honom något, huru likgiltig han än låtsade sig vara för verldens omdöme. Men ej ens i den stunden var det på sig sjelf han tänkto, utan på den döda dottern. Var det väl rätt mot hennes minne att hålla sig så ytterst afsöndrad från verlden! Månne han ej just derigenom att han gjort det gifvit en anledning till förtal som annars aldrig skulle ha uppstått eller som åtminstone skulle ha blifvit omintetgjord om han varit i tillfälle att frimodigt besvara hvarje fråga rörande hans förlorade dotter? — Gode Gud! sade han för sig sjelf då mrs Bush framdragit sitt sista argument, tänk om jag genom mitt uppförande föranledt menuiskorna att tro saken vara värre än den verkligen är! Han funderade rätt mycket häröfver; men det var knappast tanken härpå som bestämde hans beslut, då han på sir Francis Clevedons födelsedag, omkriog halfannan timma efter det makarne Bush gått, plötsligt beslöt att följa efter och deltaga i dagens nöjen. De kunde visst ieke vara nöjen för honom, det var tydligt. Men han