Göteborgsposten – 27 januari 1873, sida 1

CCö — ner som kommit ner från London för att anordna det; på aftonen meddelade en granne henne nyheten om mareschaller och kulörta lampor, som uppsattes. Richard Redmayne hade slutligen fått höra så mycket talas om festen, att han genom en temligen mustig ed gaf luft åt den leda han kände för alltihop. — Ni skulle ej förlora ert humör för den saken, mr Redmayne, inföll då mrs Bush i vänligt förebrående ton. Hvad ni bör göra är att gå till Clevedon och för en enda gång roa er som annat folk. Här har ni gått och sörjt länge nog, och om det vore tiotusen döttrar ni förlorat, så kunde ni ej ha lagt förlusten mer på hjertat. Nå; nå, jag vill dermed ej säga ett ord mot miss Grace, ty hon var en så älskvärd ung flicka som någonsin trampat denna jorden. Men för allting är det en tid, en anmärkning som jag tror att den vise kung Salomo sjelf gjorde; jag vet åtminstone att jag hörde den i Kingsburyts kyrka innan Bush öfvertalade mig att bli metodist; och om det ej var Salomo, så måste det ha varit David eller Nebukadnezar. Det är en tid för all ting, mr Redmayne, och nu är det ej tid att sörja när hvar menniska i hela orten skall vara glad. Äfven jag och Bush äro bjudna; mr Wort gaf mig bjudningskortet i går. Mr Redmayne åhörde denna harang med prisvärdt tålomod, men ämnade ej låta den på ringaste sätt inverka på sig. Likväl, då den mycket efterlängtade morgonen omsider randades, lugn och molnfri; då dagen började framskrida och klockorna i Kingsbury läto höra en glädjeringning som ljudade öfver skog och äng — då kände äf