Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 3

skallade emot husmodern, då hon efter öflig sed sjelf kom ut och bjöd Staffans-männen på bränvin, vin och kakor. Ehuru det var en af de sista gårdarne, de nu gästade, och förtäring vankats öfverallt, var ändå ingen enda man af truppen Åbelefvad? — ett nordhalländskt uttryck för rusig — och detta hedrar dem. Men också var deras dagsverke låvgt ifrån slut med ridten. De behöfde spara sig, ty efteråt skulle de på roa, det vill säga roa sig i julstugan. Få om ens någon af hela skaran hade aning om, hrad denna ridt egentligen åsyftar. Det är en gammal sed här på orten att tredjedag jul rida ut så här och visa att hästarne äro raska och väl bållna — pojkarne ska ha roligt i julen, sade en gubbe. Ja, hvem kan också ana, att minnet af en person, som verkade och dog ända uppe i Helsingland, ännu omkring 900 år efter havs död skall si ras i Halland! Och dock är det så. S:t Svaffan, Helsinglands apostel, som var en rask och modig karl och en Christi stridsman samt tillika stor hästvän, brukade, enligt legenden, hvarje vecka göra en rundridt till de kristna församlingar, som han upprättat i nämnde provins. Han hade tem raska fålar, som han alltid förde med sig hvart han for. Slutligen blef han liksom sin namne, Nya Testamentets Stephanus, stenad till döds. Hans grafställe, som ännu lärer visas i Helsingland, utgjorde sedan länge samlingsplatsen för hans vänner och lärjungar, som der hölle bön och styrkte hvarandra i tron, till dess munkarne omsider begagnade denna vördnad för platsen till att förleda folket till vidskepelse genom att ställa till mirakel och under vid hans grat. Der offrades, der söktes bot tör sjuka kreatur, i synnerhet för hästar, och Staffan blet af påfven förklarad tör helgon och hastarnes skyddspatron. Staffans-skede-, som skall föreställa Staffans raska ridt i Helsivgland, har säkerligen intörts och rotfästat sig här i norra Halland genom Bernhardinermunkarne i Åhskloster, eiter hvilka man annu kan spära äfven andra minnen, t. ex. det bruket, som finns hos många bondslägter i denna trakt, att gifva sina pojkar namnet Bernhard eller Berndt. Så ungefar berättade jag under dagens lopp Staffans-legenden för ett par vetgiriga personer, sedan kavalkaden farit sin kos och vi samt och synnerligen på vår värds uppmaning slagit oss ned i julhalmen för att deltaga i jullekarne. På mat och dryck var riklig tillgång. Fat och buteljer stodo i långa banor nppradade på borden. Der vankades