Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 3

Så ljöd häromdagen kören af —s bys drängar, som redo Staffans-skede? i raskt traf och gjorde halt just utantör den gård, i samma by der jag jemte ett par vänner voro på gästabud. Det var någonting nytt för oss stadsboar. Staffansvisan hade vi vai hört sjungas både solo och i kör, men ännu aldrig hade nägon af oss asett Staffansridten, som at nordhallanningen betecknande kallas Staffans-sken — hastarne få nemligen skena åstad allt hvad de orka — fastän egentliga namnet säges vara, såsom ofvantöre nämndes, Staffans-skede. Ar väl detta noruhalländska bonddrangar och boudkampar? hade vi skäl att undra, så fina och putsade voro så väl ryttare som hästar, de förra utpyntade med band och blommor och klädda i högtidsdrägt, de senare väl ryktade och prydda med blomsterqvastar och andra sirater. Ätven andra sånger än Staffansvisan sjön08: g Och detta skall vara vår värdinna, Som bjuder oss öl och brännevin