Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 3

skinka och korf, stek och sylta, lilla supen och julöl, vin och kaka — och så ett ideligt persvaderande att taga för oss. I jullekarne redde vi oss rått bra, ända tills det blef fråga om att Åtaga jul-pytta, som tillgår så, att man liggande på ryggen försöker att utan händernas tillbjelp med fötterna fatta en bakom hufvudet liggande halmdocka, hvilken, gud vet af hvad avledning. kallas så, som nyss nämndes. Efter den rikliga förtäringen voro vi emellertid allt för oviga, och senare på aftonen, då vi sutto inne i vår värds beqväma soffa och vid en pipa knaster och ett glas punsch hvilade oss efter dagens strapatser, fingo vi hälla till godo med, att ett par näpna tärnor skrattande fällde öfver oss den domen: Den som inte kan taga julpytta får inte vara medi midsommarsleken, — ja, så lyder regeln. Förtjusta ölver vår dag, reste vi hem. Den gjorde en liten epok i vår tråkiga stads tråkiga vinterlif och vi kommo öfverens om, att vi sent komma att glömma sStaffans-skede.