Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 2

ungdomligt? frågade Weston med sitt stereotypa smäleende. Mitt medel är af det enklaste slag, det försäkrar jag er. Jog för ej ett öfverdådigt och omåttligt lefnadssätt, liksom så många andra män göra. Jag dricker knappt vin. Jag frukosterar på några skorpor och en flaska sodavatten. Jag låter förfärdiga mina kläder hos de bästa skräddsre i London och är mycket angelägen om att taga lifvet lätt. Jag har stor likhet med en viss borgare i London, som en natt då halfra staden förstördes af en eldsvåda rusade upp ur sin bädd, men sedan han förvissat sig om att det måste brinna ännu tre timmar innan elden kunde nå hans hus helt lugnt gick och lade sig igen. Jag sörjer aldrig öfver någonting i förtid, och bekymren måste drabba mig innan jag bryr mig om dem. — Gifve Gud att jag kunde begagna mig af er beundransvärda filosofi! sade mr Harcross med ett af dessa tecken till missnöje som ibland väckte hans hustrus förvåning. Äfven denna gång såg hon på honom med en förvånad blick. — Jag hoppas alt ditt lif ej är så fasligt obehagligt att du behöfver vara filosof för att trösta dig, Hubert, sade hon i sin kallaste ton. — Min bästa Augusta, hvilket lif skulle kunna vara angenämere än mitt? Finns någon tillvaro som en förnuftig man hellre skulle väljs? Men, ser du, äfven under den klaraste dag finnas små moln på himmeln, och jag har mina ledsamma stunder.