Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 2

af den öfverlägsephet gentemot händelserna, som är utmärkande för de stora statsmännen, vare sig att de beherrska dem eller med bjeltemod duka under för det. Mycket afdet, som för ögonblicket tog sig ut som djup be-! räkning både i den inre och yttre politiken, var uppenbarligen blott en utväg, en nödhjelp. hvartill kejsaren tog siv tillflykt i den förhoppning, att förhållandena sedan skulle bli gynnsammare. Vy 0 — i i Intrigerna tyckas vara i full gång vid det preussiska hotvet, och det är allt annat än uppbyggliga företeelser som derifrån berättas. Åtskilligt deraf kan naturligtvis anses tillhöra sqvallrets område, men annat deremot är af vida allvarsammare natur. Berlinertidningarne ha neml. med begärlighet kastat sig öfver och vidare utbredt ett rykte om en anmärkningsvärd tilldragelse inom hofkretsen, enligt hvilket kejsar Wilbelm skulle hafva yttrat sig med en skärpa mot Bismarck, som intygade det brustna förhållandet emellan dem. Ryktet vann den stadga och tilltro, att Bismarck måst uppträda i den officiela Reichsanzeiger med en förklaring, hvari han förnekar ryktets sanningsenlighet och till bevis derför sjelt berättar nämnda hofskandal. Han insände neml. för flera veckor sedan till kejsar Wilbelm ett skriftligt meddelande om, att en kammarherre, som står i närmare förbindelse till hofvet, dels lemnat bidrag i penningar till agitationer mot regeringen och dels betalt de böter, som en för majestätsbrott åtalad polack dömts till att utreda. Detta ministerpresidentens meddelande förbehöll sig kejsaren genom en akriftlig anteckning att taga under närmare bepröfning, för att senare derom fatta beslut. Aktstycket finnes bland de officiela aktstyckena. Allt, hvad som berättats om muntliga yttranden af kejsaren, är dikt. Älldenstund ingenting förnummits om nämnde kammarherres onåd, men Bismarck väl sjelf lemnat ministerpresidiet, är det ju ingalunda omöjligt, att denna hofhistoria har också sin del i afskedstagandet och i temperaturvexlingen vid Spreefloden. Då iurikesministern Eulenburg häromdagen förklarade inom Preussens dep. kammare, att någon förändring i regeringens politik icke skulle ega rum genom ombytet i ministerpresidiet, uppträdde den bekante liberale deputeraden Virchow och sade, att han helst skulle sett, om v. Roon, den nye ministerpresidenten afgifvit ett sådant yttrande. Det är väl med anledning häraf, som Roon sedan verkligen uppträdt i dep. kammaren och der, bänvisande på sin förflatna tioåriga verksamhet som minister, framhållit sin solidaritet med v. Bismarcks strätvanden. Det var hans ärliga syftemål, sade han, att befordra landets väl i öfverensstämmelse med författningen. Han hade sjelf ansett kretsordningslagens antagande vara alldelos nödvändigt. Hans afskedaansökan hade föravledu af ett sjukdomsfall, och att han icke fasthållit vid sin begäran om afsked, kom sig deraf, att kejsaren motsatt sig densamma. Oaktadt den öfversvallande mängden af officiela och officiösa förklaringar i Berlin, hvilka sträfva att sörhorrliga harmonien inom vederbörande kretsar, råder dock en allvarsam misstämning inom den tyska allmänheten. Och Bismarcks förklaring om hofkamarillans intriger emot honom skall ingalunda bidraga till att lugna opinionen.