Göteborgsposten – 8 januari 1873, sida 1

ma gång var stark nog för att bibehålla honom vid lif. Grymt hade han förändrats sedan den dag då han, visserligen drabbad af motgången men fortfarande djerf och hoppfull, hade begärt anstånd af sina kreditorer innan han seglade öfver till Australien för att återupprätta sitt välstånd. Han var lika mycket förändrad till själen som till kroppen, dyster och inbunden i stället för att förr ha varit munter och sällskaplig, misstänksam i stället för förtröstansfull, ständigt grubblande på den oförrätt han lidit, uppretad på alla menniskor som haft en sådan usling bland sig, knorrande mot Gud som tillåtit en sådan oförrätt. På hans yttre menniska var förändringen äfven i ögonen fallande. Men det var ej så mycket derföre att hans mörkbruna hår börjat gråna eller derföre att det fanns djupare skrynklor än blott hans år kunnat åstadkomma i det välbildade ansigtet. Förändringen i sjelfva uttrycket var vida större än dessa förändringar. Ansigtet hade hårdnat, ögonen och munnen hade blifvit grymma. Uttrycket var nu på en gång sorgset och hänsynslöst; Richard Redmayne såg nu ut som en man, hvilken borde fruktas. Han återkom till sitt gamla hem, men ej till sina gamla vanor eller till sina gamla vänner. Vännerna hade för länge sedan aflägsnat sig från honom, tillbakastötta af en så i ögonen fallande förändring. Om detaljerna af den sorg som gjort honom förändrad, visste den yttre verlden, hans lilla verld, ganska obetydligt. De som bodde i Kingsbury visste att Grace Redmayne lemnat sitt hem och dött skild från hemmet, men när och hvar hon dött hade ej